Spillror

Ett hem i spillror. När jag var tonåring och bodde hemma brukade fågelungarnas ändlösa pipande (i ungefär hur många decibel som helst) reta mig till vanisnnets gräns. Enligt mamma och pappa brukade jag, liggandes på gräsmattan, skrika "KÄFTEN" åt holkens håll till.

Och nu står den så väderbiten på lut mot storeken. Ungarna utflugna och uppätna. 

Mitt hem i spillror. 

Hur skulle jag ens kunna börja förklara känslan av att vara här. I mitt så kallade hem. För att plocka ihop det som är "mitt". Mitt? Var inte poängen att allt var vårt?

30 kartonger. Wellpapp och bubbelplats. Och så full fart mot ruta ett igen. Anna sade för ett tag sedan att hon ville skrika åt folk som tröstande slängde ur sig ett "det är bara att ta nya tag". Att alla nya tag redan var tagna. Ingen enda tanke i mig otänkt. Ingen enda flyktväg från allt som blev. Att börja om från början. Igen. Det känns som jag har gjort det så förfärligt många gånger redan.

Som om jag står så  väderbitet lutad, pannan mot knäna, drömmarna utflugna och uppätna.