Av

Det var ju det här med att vara lite trasig ni minns. Var tvungen att röntga till slut. Ett litet ben i min handled är av. Inte konstigt att det gjort ont.

Jag älskar min sport ändå. Alltid och oavsett. Nu får jag klara mig med vänstern ett tag. Och skenbenen.

Tänk att det här är jag. Inuti. Ganska fantastiskt.

Tonight is the night

Har inte varit på st Eriksplan på ett år. Sedan jag levde där. Älskade där som jag aldrig älskat förr.

Tonight is the night.

Jag ska erövra st Eriksplan.

Fest. Party. Mingel.

Det krävdes ett glas rött och två Pripps Blå. Jag dricker nästan aldrig alkohol.

But tonight is the night.

Jag ska dit ikväll.

Jag älskade där en gång. Som jag aldrig älskat förr.

Jag ska stå där. Höga klackar. Tajt kjol. Ett glas rött, två Pripps Blå. Fighter.

Tonight is the night.

En blå sorts trötthet

Blommorna blommar och jag ägnar dagarna åt att vilja sova. Blir alltid så vårtrött. Hinkar kaffe på jobbet o släpar mig till träningen, hemma vid åtta och slappar i soffan. Tvingar mig att vara uppe till halv tio iaf.

I september blir jag istället hyperaktiv. Man får tänka på det, tröttdimmiga dagar som de här.

Jag vet att jag försvann ett tag

Vi har ett uttryck på vår träning, säger sällan att någon är "skadad". Det låter så stigmatiserande. "Ta det lugnt" hojtar vår coach på sparringen "hon är lite trasig". Gick match förra helgen och handleden har varit just lite trasig sedan dess, men den är nästan bra nu. Bara någon enda vinkel som fortfarande gör ont.

Jag vågade mig på en ny relation. Men jag var lite trasig. Och det gick inget vidare. Men jag mår bra nu. Bara vissa vinklar som gör ont.

Går in i mig själv igen. Ni vet på det bra sättet. Idag har jag glidit runt på stan, lagat god mat, sprungit, sett serier. Snickrar lite på en annan sorts blogg. Men vi blir här så länge. Visst?

Så lite

Min lägenhet luktar våt rottweiler. Och det gör mig så glad, så glad.

Jag är en kvinna med enkla nöjen.

Hjärtvärmare

Trillingarnas pappa var i stan igår. Vi åt indiskt och pratade om allt sådant man pratar om när man varit vänner sedan nan var 17. Och så agerade han kurir för en av döttrarna som gjort ett armband till mig. Det höjde temperaturen i mitt hjärta med fem grader. Minst.

Förbannat

Det var ett misstag att knalla ner till det där stallet med han jag gillar. Det förde inget gott alls med sig egentligen.

Jag har så många hobbies.
Jag har ett jobb som tar så mycket tid.
Jag har tillräckligt med utgifter som det är.

Och ändå sitter jag nu och googlar sådana saker som "rida islandshäst i Stockholm" eller "hyra häst Stockholm" och lusläser Enskede ridskolas hemsida.

Hejhej 30-årskris. Du kan möjligtvis inte tänka dig att vara ännu mer klyschig? När du ändå håller på menar jag.

Och en häst på en av bilderna ser precis ut som Heppin.

Och världen rämnade där jag stod

Ett år. Ett så märkligt år. Det första jag sade när min syster ringde var ”jag kommer aldrig att bli glad igen” och hon sade ”men det blir man, Anna det blir man”.

Personliga katastrofer sammanfaller (lyckligtvis) sällan med världens egna. Men mina nära och jag satt i mitt upplösta hem och såg bilderna från Japan på den något överdimensionerade TV som han jag levt med köpt som plåster på såren efter att vi stått på Arlanda fel datum en sommar.

Jag grät så mycket att jag drack vätskeersättning för att kompensera saltförlusten.

Det var fint att gråta hos mina nära. Jag har aldrig kunnat det. Måste alltid hålla masken, hålla dragen och tonfallen. Det var något befriande att släppa allt, visa alla delar. Inte ligga själv på golvet under köksbordet eller sittandes i hallen eller ensam på balkongen med tänderna fästa över knogarna.

Ett år. Ett så märkligt år. Jag är fortfarande rädd för samma saker: att något gick sönder som inte går att laga. Jag har fortfarande samma taktik: att gå för att gå vidare. Blicken är ankrad framåt.

Det finns mycket att hobbypsykologisera över det.

På träningen är det alltid någon som spårar ur. Som inte kan ta att de avancerade övningarna är just det – avancerade. Idag sade vår tränare till en kille som svor och stannade upp varje gång han gjorde samma fel: ”Lägg inte energi på att bli besviken, utan fokusera på vad du ska göra bättre nästa gång istället”.

Vid allt heligt.

Allt profant.

Jag försöker.

Jag saknar den jag var bara.

Jag minns allt från förra året. Från veckorna som följde. Lukter, strider, kroppens tyngd och sinnets.

Men också mina nära. Allt de gjorde för mig och självklarheten i det. Och det minnet är ljust.

Hela den sorgliga historien kan man läsa under kategorin ”Hjärta smärta”.

Söder om söder-om-söder

Idag spelar jag klyschbingo i Malmö där jag varit med jobbet över dagen: åkt pågatåg, besökt Debaser och ätit falafel på Möllan. Det var längesedan sist.

Höga sparkar

Jag älskar min sport. Det är svårt att förklara. "Ja där måste man få ut sina aggressioner" brukar folk säga som inte själva håller på med kampsport. Men så är det ju inte alls. Det handlar om vilja och sätta sinnet före kroppen och rörelseglädje och om att fatta väldigt snabba beslut. En slags fysisk schack. Min bästa teknik är höga sparkar. Idag satte jag en så perfekt över tinningen på en träningskompis att hennes ögonbryn sprack. SÖS och sen en närakut och hon fick ögonbrynet fixat med någon särskild sorts lim och slapp sy. Fast det är en rätt väsentlig del av vår sport känns det alltid dumt när sånt händer. Men det gick ju bra till slut. Och på tunnelbanan frågade en nyinflyttad kille som vi råkade hamna bredvid vilken klubb vi tränar på och vi berättade det och gav honom ett kort som gör att han får testa gratis en gång. "Ses på klubben i veckan" kramades vi när vi skiljdes åt, min träningskompis och jag. Det är liksom bara så det är.

Söndagslust

Vi åt frukost länge och sedan gick vi en långpromenad och klappade hästar vilket bara resulterade i att jag laddade webbläsaren med Hemnet och för en miljonte gång fantiserade om att flytta ut på landet istället. Riktiga landet då. Invärtes furuklädda smågårdar till priset av en tvåa i en närförort i Sthlm. Och sedan livskrisade jag i en halvtimme eller så innan vi bänkade oss med varsin Iphone och spelade wordfeud. Och jag laddade ner fåniga appar. För det är så en slipstenssöndag ska dras en eftermiddag i en kranskommun. Så det så.

Hur fint?

Älskar städer. Särskilt den här. Vår lilla storstad m sitt höga tonläge och goda självförtroende. Gick på Drottninggatan. En tjej viftade glatt åt två kompisar och förklarade på gotländska "där är Kulturhuset och där, där bakom ligger Hötorget". Och hon sade "Hötorget" så att det lät liksom "höy-toiret" men det var inte det som var det fina i den där få-sekunders-sekvensen utan hennes ansiktsuttryck. Så stolt över att hitta och så glad över att få visa. Pluggar kanske första terminen här. Röda till Frescati och Debaser på helgen och dumplingslunch vid löning och fortfarande så nära kontakt med vännerna där hemma (som är hemma ännu) som gärna hälsar på och å vad bra att ha en vän i Stockholm som kan stan så bra redan.

Jag vet. Jag övertolkar. Såg mig själv blinka till där. På just den fläcken för tio år sedan. Katrin och en annan Anna och jag. Just där. Jag minns till och med vad vi pratade om.

Förbannat fint var det i alla fall.

Och hur skulle man inte kunna bli kär i den här stan? Är man utsocknes men urban romantiker är det liksom ingen match för Sthlm att ta en med storm.

Om jag säger "hur fint" säger ni "sjukt fint". Deal?

Hur fint?

Optimister

De är för roliga, de där.

Och jag sällade mig till deras skara för ett par år sedan.

Gick några varv runt huset idag på lunchen. Vinkade hej hej till dem där de stod givakt i rabatten. Trotsar frusen tö och tråkmånsars suckar. En handfull limegrönt i allt brunt. Jag dunkade mig själv i ryggen (deras stjälkar räckte inte upp) och hade lite mer stuns i stegen på vägen tillbaka. Glömde bort att jag egentligen inte gillar våren.

I and I (and I and I)

Jag kände att det var dags för ett sådant här inlägg igen. Bara för att det är så roligt att leka med kameran och med Photoshop. Och då får man väl bjuda på risken att grannarna klassar en som idiot om de tittar in genom fönstret.

Hopp

Mitt på havet var vi och jag glömde bort att jag är rädd för det. Havet alltså. Vi satt i fören i röda soffor och lyssnade på hissmusik och försökte urskilja vågorna i mörkret. På morgonen vaknade vi när färjan var på väg in i Helsingfors skärgård och vi gick ut på däcket där det blåste isvindar som gav oss som kallsupar, fast av luft då, och tog rätt fåniga men roliga foton och det såg så vackert ut, Helsingfors, där från däcket och genom snön och väl i land hade jag studs i benen och hoppade framför parlamentet och hade nog behövt ett par timmar till där. Fint att gå hand i hand där på osaltade gågator och på Stockmanns och Fazers kafé. Nästan glömma bort att jag är rädd för dem. Känslorna alltså.

Det måste finnas en färg som heter pastellvit. För annars vet jag inte hur jag ska beskriva Domkyrkan.

Helsinki!

Det var en vardagmorgon. Rosa rosor stod på köksbordet. Spotify spelade en lugn spellista och jag och han jag gillar dansade tryckare i vardgsrummet. ”Ha händerna på min rumpa” sade jag ”så blir det som en sådan där mellanstadietryckare”. ”Inte alls” sade han ”det är snarare som en finlandsfärjetryckare” ”I wouldn't know” svarade jag. Detta chockade honom något. Jag har alltså aldrig varit på finlandkryssning. I Stockholm är det märkvärdigt (i alla fall om man inte, som ett medvetet statement, avvikit från denna fulkulturella upplevelse). Några dagar senare skickade han ett sms. Billiga biljetter i bra hytter, tyckte jag vi skulle åka? Absolut! Han har lovat mig en riktig tryckare på färjans disco. Vi ska köpa finsk lakrits och jag kanske shoppar Marimekkohanddukar.
Och nej, att det är fredagen den 13 bekymrar mig inte det minsta.

Om mål i mun och hybris

VARNING: inlägget innehåller drag av präktighet.

Jaha det kändes ju helt okej det här med att ställa klockan och gå till jobbet. Jag har varit ledig lika oförskämt länge som en skolelev. Iklädd något snyggt (det har mest blivit mysbyxor det senaste) och ganska peppad hoppade jag på bussen mot Gullmarsplan. Det är alltid trångt på Årstabussarna. Jag råkade snudda vid en karl. Rätt alldaglig på sitt vis. Trodde jag.

"Rör du min väska igen jävla fitta ska jag sparka ihjäl dig din jävla fula kärring". Sade han.

Likt Grynet är jag nu inte en person som tar skit. Särskilt inte från kvinnoföraktande low lifes som inte har något bättre för sig än omotiverade vredesutbrott på Årstabussen.

Jag kan slåss. Det tror man ju inte om man sådär lagom intresserat betraktar min uppsyn som emellanåt, det ska erkännas, kan te sig rätt pastellig. Men jag kan slåss. Och jag mäter 178 centimeter över havet. Det där kan ge mig hybris i liknande situationer. Jag vet att jag klarar mig. Dessutom kan man faktiskt säga att jag försörjer mig på att ha mål i mun.

Med provocerande lugn röst svarade jag alltså: "du kommer ingenstans med mig med den attityden. Och ingen här är intresserad av att lyssna på dig när du pratar så".

Men alla andra på bussen stirrade intensivt ner i sina knän. Sådant kan göra mig vansinnig.

När min mamma läser det här kommer hon ringa mig och säga att jag inte borde vara kaxig i sådana situationer. Hade det varit en kväll på Gullmars hade jag förstås svalt stoltheten och gått därifrån. Men nu var det en måndagmorgon. På en fullsatt buss. Jag var tvungen att värna integriteten en smula.

Men nästa gång ska jag säga något ännu mer lillgammalt. Den repliken har jag inte hittat på själv, utan den är från den fantastiska serien IT Crowd. En av datanördarna blir utsatt för en liknande attack och ryter tillbaka "SLUTA! mina öron är faktiskt inte en toalett!".

Jag gillar rosa handväskor, virkning och gulliga bakverk. Och fighting, förstås.

Tänka sig

Att jag stod där. Där var den. Och det var inte alls som på Louvren (för att tangera Göran Palm).

Peking tog mig med storm. Större än någon stad jag upplevt. Man skulle kunna försvinna där. Leva ett liv i ett hörn av staden och ändå ha en hemmaplan större än Stockholm. En citykärna som en tundra eller en savann. Nu vet jag på riktigt vad begreppet storstadsdjungel verkligen innebär.

Åh jag vill tillbaka dit. Snart!

Och så var det då muren. Herregud vilken resa. Mer bilder kommer.

Om ni röntgade mig nu

Jag kakkalasar mig vidare genom tillvaron. Det sämsta med Stockholm är att min storfamilj inte bor där. Och det bästa med Lerum är att jag kan knalla från hus till hus. Krama morföräldrar och syskonbarn. Äta punschrullar och ambrosiakaka och rocky roads och småkakor. Långa frukostar med föräldrarna.

Jag lovar. Om ni röntgade mig nu skulle ni bara hitta socker. Smör. Och kärlek.

Mitt namn är Anna

"idag är ingen vanlig dag, för det är alla Annors dag" skrev jag lite sådär lagom ironiskt i min FB-statusrad. Men genast började, helt seriösa, gratulationer att strömma in. Jösses. Borde nog börja fira mellannamnet också. För alla anledningar att silverkanta vardagen, är jag för.

Jag firade m ett besök på Björn Axén. Världen ser rätt mycket vackrare ut när man inte måste betrakta den genom ett lager lugg som hänger framför ögonen.