Av

Det var ju det här med att vara lite trasig ni minns. Var tvungen att röntga till slut. Ett litet ben i min handled är av. Inte konstigt att det gjort ont.

Jag älskar min sport ändå. Alltid och oavsett. Nu får jag klara mig med vänstern ett tag. Och skenbenen.

Tänk att det här är jag. Inuti. Ganska fantastiskt.

42 räcker för mig

Jag ska aldrig ha ett hus. Tycker det är galet mkt jobb bara m en liten tvåa.

Det ska skuras balkong (därav balkongmöbler inomhus). Och tvättas fönster. Jag kör tre tvättmaskiner i veckan. Minst. Och diskmaskinen varannan dag trots att jag handdiskar ofta. Och dammsugas ska det och plockas undan och planteras om krukväxter och hållas ordning på viktiga papper. För att inte tala om sopsorteringen.

Nä. 42 kvadrat räcker för mig.

Omaksbespararen

På radion talade de just om tvättstugekonflikter. Arga lappar och ludd i torktumlaren och snodda tvättider.

Då var jag lite extra tacksam att jag installerade tvättmaskinen. Mitt eget kombinerade badrum/tvättstuga som sparar mig så mycket tid och omak och irritation.

Det är det ju värt att dunka sig lite i ryggen för. Och så är det nästan alltid sol där. Sådär så att allt blir liksom guldigt.

Macroperspektivet

Pastorala pekoral. För att det är den tiden på året. För att jag saknar skogen hos mina föräldrar. För att jag kan sitta på en stubbe och solen värmer.

Tonight is the night

Har inte varit på st Eriksplan på ett år. Sedan jag levde där. Älskade där som jag aldrig älskat förr.

Tonight is the night.

Jag ska erövra st Eriksplan.

Fest. Party. Mingel.

Det krävdes ett glas rött och två Pripps Blå. Jag dricker nästan aldrig alkohol.

But tonight is the night.

Jag ska dit ikväll.

Jag älskade där en gång. Som jag aldrig älskat förr.

Jag ska stå där. Höga klackar. Tajt kjol. Ett glas rött, två Pripps Blå. Fighter.

Tonight is the night.

Just här, just nu

Att komma hem efter en galet intensiv arbets- och träningsvecka. Krypa upp i fönstret och titta på eftermiddagssolen och på häggen som vuxit så mycket så fort. En humla stångar huvudet mot rutan.

Väga de bästa stunderna på köksvågen.

En blå sorts trötthet

Blommorna blommar och jag ägnar dagarna åt att vilja sova. Blir alltid så vårtrött. Hinkar kaffe på jobbet o släpar mig till träningen, hemma vid åtta och slappar i soffan. Tvingar mig att vara uppe till halv tio iaf.

I september blir jag istället hyperaktiv. Man får tänka på det, tröttdimmiga dagar som de här.

God morgon

Motar vårtröttheten m smoothie på banan/blåbär/havregurt/sojamjölk/hampaprotein toppat m kokt, kall quinoa.

Vegansk jordärtskockssoppa

Typ 3 portioner

5 stora jordärtskockor
5 dl vatten
1/2 buljongtärning
1 dl sojagrädde
Salt o vitpeppar

Koka, häll av lite vatten, mixa m mixerstav, häll på grädden, salta o vitpeppra!

Toppa med cirka 1/2 dl finhackad tofu, 1 msk solrosfrön och en liten, liten vitlöksklyfta eftet att du fräst allt i olivolja. Och så ett ruccolablad till serveringen, för då ser det sådär proffsigt ut.

Jag vet att jag försvann ett tag

Vi har ett uttryck på vår träning, säger sällan att någon är "skadad". Det låter så stigmatiserande. "Ta det lugnt" hojtar vår coach på sparringen "hon är lite trasig". Gick match förra helgen och handleden har varit just lite trasig sedan dess, men den är nästan bra nu. Bara någon enda vinkel som fortfarande gör ont.

Jag vågade mig på en ny relation. Men jag var lite trasig. Och det gick inget vidare. Men jag mår bra nu. Bara vissa vinklar som gör ont.

Går in i mig själv igen. Ni vet på det bra sättet. Idag har jag glidit runt på stan, lagat god mat, sprungit, sett serier. Snickrar lite på en annan sorts blogg. Men vi blir här så länge. Visst?

Så lite

Min lägenhet luktar våt rottweiler. Och det gör mig så glad, så glad.

Jag är en kvinna med enkla nöjen.

Hjärtvärmare

Trillingarnas pappa var i stan igår. Vi åt indiskt och pratade om allt sådant man pratar om när man varit vänner sedan nan var 17. Och så agerade han kurir för en av döttrarna som gjort ett armband till mig. Det höjde temperaturen i mitt hjärta med fem grader. Minst.

Kontemplera

På mitt jobb finns ett öppet kontorslandskap, men jag sitter med två kollegor i ett normalstort rum. Det gillar jag. Jag blir störd av öppna kontor men att sitta så här är bara mysigt. Vi sitter försjunkna vid våra datorer o slänger emellanåt ur oss saker som "men va... Har ni läst det där och det där på Twitter!?" eller "såg ni ledaren i X?" eller "åh, kan jag skriva så här? Funkar det?" Om någon lämnar rummet säger de andra "kan du ta med kaffe?" Det är lite som det bästa m gymnasiet. Den där vardagliga hemtrevligheten.

Men en annan bra sak är Alviks strand. Här brukar jag sitta på en parkbänk o kontemplera tillvaron. Idag hände något rätt kortfilmsaktigt, för på en av bänkarna satt en man och spelade sorgsen blues på en... Saxofon? (jag kan ingenting om instrument). Mycket märkligt. Mycket fint. Jag är, som bekant, så svag för vardagspoesi.

Gymnasial

Asociala medier

Kollar Fejan. Alla skryter om hur mycket de gör idag.

Den här kvinnan: inte mycket alls. Ätit falafelrulle i solen efter att ha gjort sängen till elva. Väntar på att en direktsänd kampsportsgala där min coach går huvudfighten ska börja.

Idag är jag bara duktig på att ta det lugnt.

Förbannat

Det var ett misstag att knalla ner till det där stallet med han jag gillar. Det förde inget gott alls med sig egentligen.

Jag har så många hobbies.
Jag har ett jobb som tar så mycket tid.
Jag har tillräckligt med utgifter som det är.

Och ändå sitter jag nu och googlar sådana saker som "rida islandshäst i Stockholm" eller "hyra häst Stockholm" och lusläser Enskede ridskolas hemsida.

Hejhej 30-årskris. Du kan möjligtvis inte tänka dig att vara ännu mer klyschig? När du ändå håller på menar jag.

Och en häst på en av bilderna ser precis ut som Heppin.

Puttra gröt

Jag kokar risgrynsgröt på sojamjölk. Brukar hälla upp i små plastburkar när den svalnat. Toppa m jordgubbssylt och äta kall som risifrutti till mellis innan träningen.

Men man får passa den lika noga som om det var komjölk man kokade den på. Det kommer man inte undan.

Nu ska jag svt playa sista avsnittet Äkta människor. Lite av en högtidsstund faktiskt. Och risgrynsgröten ska jag äta varm.

Som polaroid

Instagram är nog min favoritapp. Bara Wordfeud konkurrerar på lika villkor. Jag vardagsfotar rätt mycket med mobilen, följ mig gärna. Jag heter, förstås, Stadshimmel på Instagram också.

Veckans fredag

Jag måste skriva på ett frilansjobb jag envisas med att skjuta upp. Snart. Men först firar jag fredag.

Butternut squasch, quornbitar och trattkantareller min syster plockat till mig.

Och så Sex And The City på det.

En halvtimma bara. Sedan skriver jag.

Fyrbent

Idag har jag gosat med min Marias killes hund.

Få saker gör mig, konsekvent, så glad som djur. Blanka öron. Våta nosar.

Och just den här har världens trubbigaste huvud.

Och Maria och Marias kille sade att jag kan få låna sötnosen någon gång. Åh vad fint det skulle vara.

Och världen rämnade där jag stod

Ett år. Ett så märkligt år. Det första jag sade när min syster ringde var ”jag kommer aldrig att bli glad igen” och hon sade ”men det blir man, Anna det blir man”.

Personliga katastrofer sammanfaller (lyckligtvis) sällan med världens egna. Men mina nära och jag satt i mitt upplösta hem och såg bilderna från Japan på den något överdimensionerade TV som han jag levt med köpt som plåster på såren efter att vi stått på Arlanda fel datum en sommar.

Jag grät så mycket att jag drack vätskeersättning för att kompensera saltförlusten.

Det var fint att gråta hos mina nära. Jag har aldrig kunnat det. Måste alltid hålla masken, hålla dragen och tonfallen. Det var något befriande att släppa allt, visa alla delar. Inte ligga själv på golvet under köksbordet eller sittandes i hallen eller ensam på balkongen med tänderna fästa över knogarna.

Ett år. Ett så märkligt år. Jag är fortfarande rädd för samma saker: att något gick sönder som inte går att laga. Jag har fortfarande samma taktik: att gå för att gå vidare. Blicken är ankrad framåt.

Det finns mycket att hobbypsykologisera över det.

På träningen är det alltid någon som spårar ur. Som inte kan ta att de avancerade övningarna är just det – avancerade. Idag sade vår tränare till en kille som svor och stannade upp varje gång han gjorde samma fel: ”Lägg inte energi på att bli besviken, utan fokusera på vad du ska göra bättre nästa gång istället”.

Vid allt heligt.

Allt profant.

Jag försöker.

Jag saknar den jag var bara.

Jag minns allt från förra året. Från veckorna som följde. Lukter, strider, kroppens tyngd och sinnets.

Men också mina nära. Allt de gjorde för mig och självklarheten i det. Och det minnet är ljust.

Hela den sorgliga historien kan man läsa under kategorin ”Hjärta smärta”.

Ägget

I måndags fick jag ett ägg av han jag gillar. Det är väl i samma storlek som ett normalstort påskägg ungefär. Man lägger det i en vas med vatten och sedan väntar man. Just det hör med att vänta är, generellt, inte min starkaste sida. Men det här är lite kul faktiskt. Idag började en liten dinosaurienos att kika fram. Det påminner mig om en barnbok som jag och mina brorsbarn älskar. Den handlar om en pojke som får ett ägg av sin farbror, och ut kommer en liten ödla som blir en enorm drake.

Men jag vet att den här bara är av plast.

Jo, det vet jag faktiskt.

Söder om söder-om-söder

Idag spelar jag klyschbingo i Malmö där jag varit med jobbet över dagen: åkt pågatåg, besökt Debaser och ätit falafel på Möllan. Det var längesedan sist.

Blyfingrar

Det här med skrivkramp blir liksom lite besvärligt när man jobbar med kommunikation. Men ibland är det bara så. Händerna vilar tungt på tangentbordet. Tankarna är många mil från det de borde vara fokuserade på.
Och inget jag skriver hänger ihop. Borde ta ett varv runt kvarteret istället för att surfa nätet. Alla delar ändå bara samma 8-mars-länkar. När jag var yngre demonstrerade vi och det var alltid marsrått och fuktigt i luften. Men på fejan skriver ingen om demos och tjejfester längre. Men delar länkar, det gör vi alltså. Inte för att det lättar upp skrivkrampen direkt, men det förströr.

Jag ska ta en kaffe.

Och sätta strykoppel på mina meningsbyggnader.

Inspiration är för amatörer.

På tvären

Det är en så fin start på dagen att åka tvärbana. Har näsan i boken fram till Trekanten, men sedan är det en så pirrigt vacker utsikt att inte ens Ma Jian som jag är rätt såld på just nu förmår blicken att fästa på boksidorna istället för på Stockholms vattendrag.

Jag antar att det är sådant här som kallas mindfullness.

Höga sparkar

Jag älskar min sport. Det är svårt att förklara. "Ja där måste man få ut sina aggressioner" brukar folk säga som inte själva håller på med kampsport. Men så är det ju inte alls. Det handlar om vilja och sätta sinnet före kroppen och rörelseglädje och om att fatta väldigt snabba beslut. En slags fysisk schack. Min bästa teknik är höga sparkar. Idag satte jag en så perfekt över tinningen på en träningskompis att hennes ögonbryn sprack. SÖS och sen en närakut och hon fick ögonbrynet fixat med någon särskild sorts lim och slapp sy. Fast det är en rätt väsentlig del av vår sport känns det alltid dumt när sånt händer. Men det gick ju bra till slut. Och på tunnelbanan frågade en nyinflyttad kille som vi råkade hamna bredvid vilken klubb vi tränar på och vi berättade det och gav honom ett kort som gör att han får testa gratis en gång. "Ses på klubben i veckan" kramades vi när vi skiljdes åt, min träningskompis och jag. Det är liksom bara så det är.

Om minuter hit och dit

Man ska alltid titta två gånger på avgångstider. Pappa körde mig till centralen och vi blev för tidiga. Trodde jag. Det går många tåg från Göteborg till Stockholm vardagmornar. Mitt går inte strax efter 06 som jag trodde, utan 05:54. Nu sitter jag iaf tryggt tillrätta och hoppas att ingen rapporterar mig till tågvärden.

Söndagslust

Vi åt frukost länge och sedan gick vi en långpromenad och klappade hästar vilket bara resulterade i att jag laddade webbläsaren med Hemnet och för en miljonte gång fantiserade om att flytta ut på landet istället. Riktiga landet då. Invärtes furuklädda smågårdar till priset av en tvåa i en närförort i Sthlm. Och sedan livskrisade jag i en halvtimme eller så innan vi bänkade oss med varsin Iphone och spelade wordfeud. Och jag laddade ner fåniga appar. För det är så en slipstenssöndag ska dras en eftermiddag i en kranskommun. Så det så.

Kalas

Släktkalas hos oss är kaos, mängder av mat och sällan avslutade meningar. Man gör bäst i att fota innan gästerna satt sig till bords. Jag tillbringar kvällen lyckligt begravd under en hög av syskonbarn.

Vagnen efter bistrovagnen

Småsprang för att hinna till X2000. Tunnelbanan var sen. Andan i halsen och jobb i huvudet men nu:

DN Kultur.
Rälsen som rusar under oss.
Och vårljus utanför tonade rutor.

Hur fint?

Älskar städer. Särskilt den här. Vår lilla storstad m sitt höga tonläge och goda självförtroende. Gick på Drottninggatan. En tjej viftade glatt åt två kompisar och förklarade på gotländska "där är Kulturhuset och där, där bakom ligger Hötorget". Och hon sade "Hötorget" så att det lät liksom "höy-toiret" men det var inte det som var det fina i den där få-sekunders-sekvensen utan hennes ansiktsuttryck. Så stolt över att hitta och så glad över att få visa. Pluggar kanske första terminen här. Röda till Frescati och Debaser på helgen och dumplingslunch vid löning och fortfarande så nära kontakt med vännerna där hemma (som är hemma ännu) som gärna hälsar på och å vad bra att ha en vän i Stockholm som kan stan så bra redan.

Jag vet. Jag övertolkar. Såg mig själv blinka till där. På just den fläcken för tio år sedan. Katrin och en annan Anna och jag. Just där. Jag minns till och med vad vi pratade om.

Förbannat fint var det i alla fall.

Och hur skulle man inte kunna bli kär i den här stan? Är man utsocknes men urban romantiker är det liksom ingen match för Sthlm att ta en med storm.

Om jag säger "hur fint" säger ni "sjukt fint". Deal?

Hur fint?

Kärleksmonstret lever vidare

Ett par veckor innan alla hjärtans dag fick jag ett mail från en Facebookgrupp som heter Online Virkcafé. De undrade om de kunde dela mitt mönster för Kärleksmonstret. Min lilla klassiker så att säga. Och idag surfade jag in på gruppen och kunde se ett helt litet kollage med tolkningar! Så himla roligt! 

Optimister

De är för roliga, de där.

Och jag sällade mig till deras skara för ett par år sedan.

Gick några varv runt huset idag på lunchen. Vinkade hej hej till dem där de stod givakt i rabatten. Trotsar frusen tö och tråkmånsars suckar. En handfull limegrönt i allt brunt. Jag dunkade mig själv i ryggen (deras stjälkar räckte inte upp) och hade lite mer stuns i stegen på vägen tillbaka. Glömde bort att jag egentligen inte gillar våren.

Betyda

På ett moln av fempoängsgrädde (kafé Vetekatten får alltid högst semmelbetyg) gled vi idag officiellt in i 30-årskrisen, min Anna och jag. Har liksom inte lärt mig att förhålla mig till den åldern än. Jag brukade alltid vara yngst i alla sammanhang.

Det var en perfekt dag. Semlor på förmiddagen som till sist blev en mycket vårsolig eftermiddag och vi åkte till vår favorit-thai och käkade pad thai tofu. Och vi har varit vänner två tredjedelar av livet.

Finns ingen som med samma precision kan retas med mig eller säga rätt peppande saker eller vara lojal med samma envishet eller få mig att skratta ogenerat högt på tunnelbanan bara genom att skicka ett sms med ett internt skämt eller säga "jag finns alltid här för dig" och få mig att veta att det stämmer till hundra eller drälla sina saker i min lägenhet med samma självklarhet och svara i telefonen oavsett tid på dygnet.

Rakt i hjärtat står hon parkerad hos mig. Och jag hade varit åh så mycket av ett kryp utan henne.

Brev från skogen

Är man uppväxt vid ett skogsbryn framstår det här som mycket märkligt. Det är månader sedan jag vandrade på barrstigar hos mina föräldrar. Visst saknar jag skogen ibland. Och så låg kottarna där, som ett brev från bark och löv. Fem kronor stycket på Odenplan. Mitt i vår lilla storstad. Men att köpa kottar! Nej, det kändes inte som något för mig.

Tö

Jaha det här med att byta jobb hörrni, det tar sin lilla tid i anspråk. Och varför kombinerade jag det med ett större frilansuppdrag? Träning, jobb, frilansjobb. Där har ni min vecka. Uppluckrad med lite finkultur för idag var jag på Dramaten.

Åh Hedda Gabler. Om någon enda kan få mig att vilja rymma m ett teatersällskap är det du. Och hon var så förfinat raljant i Bonnevies tappning, Hedda.

Regnet vann över snön till slut. Typiskt. Och att det var hål i mina skor hade jag helt glömt, tills vi gick i fuktig marschtakt från teatern, Anna K och jag.

Hedda will be Hedda. Det är ett faktum.

Och Anna will be Anna. Det verkar liksom inte bättre.

Tempot är väl en del av det, antar jag.

Förundran

Ja men shit hörrni. Hade aldrig kunnat gissa för ett år sedan att alla hjärtans dag 2012 skulle skilja sig så dramatiskt från den 2011.

Livet upphör aldrig att förvåna. Jag ska sluta att förvånas över det.

Jag är lite sen till en dejt m han jag gillar. Hemma hos mig. Men det gör inte så mycket. Han fick nycklar till Lilla bo i present imorse.

Snön vräker ner. Snart kommer änglarna att landa.

Vardagspoesi

Sådant gillar jag.

Kära Mäklare i Årsta/Enskede/Vantör,

tack för lapparna och visitkorten ni lägger i mitt brevinkast. Ihärdighet är en dygd! Ni berättar att det är många som är intresserade av lägenheter i just mitt område.

Det förstår jag. 

Uppriktigt sagt har jag aldrig bott i en så här välplanerad lägenhet, i ett så här harmoniskt område, aldrig känt mig så självklart hemmastadd så fort. 

Jag menar eftermiddagsljuset i Lilla Bo - det är så guldglänsande varmt att jag också skulle lägga lappar och visitkort i mitt brevinkast om jag var ni.

Men jag flytt int.
Det här är en plats att må bra på.

Tänkte att ni kanske ville veta det, så sparar vi ett träd eller två,

Anna & Lilla Bo

Kaffetåren

Burken med saffransbiscotti är halvtom. Det betyder att jag har haft det trevligt. Först middag med ett par kollegor. Och sedan kom min svägerska hit över helgen. Sociala, vintervackra dagar, men idag gör jag sista dagen "mellan jobb" och börjar mitt nya allvar imorgon.

Men ännu alltså: Ledighetskommittée.

Kaffe kräver inga tårar.

Men kaffetåren den bästa är.