Imorn är det första december

Pepparkaksbak och Pekingprat hemma hos min Sarah.

Näckroslampan

Jaha så här får det bli. Jag pratar förstås om näckroslampan. Kanske inte ett mästerverk, men klart godkänt, det tycker jag faktiskt. Bara den nu inte börjar brinna under redovisningen! Enligt läraren på min kvällskurs brukar det hända under just det här momentet. Imorgon är The Big Day: Lampvernissage och kursavslut!

Paus

 

Strax ska jag trotsa regnet och bege mig till träningen. Söndagar kör vi en och en halv timma och det är så skönt för jag är i regel mer avslappnad då än vardageftermiddagar. Och sedan ska jag åka till Täby, och det hör verkligen inte till vanligheterna - jag har varit där ett par gånger bara under mina snart elva stockholmsår, och fira thanksgiving med min Anna K som är hemma från staterna under ett år. 

Men just nu: Paus. Kaffe. Och blå hyacinter.

Att göra en näckroslampa

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men jag har börjat tröttna på min kvällskurs. Det är inte bara för att jag är besviken på innehållet, utan ganska mycket för att det passar mig så dåligt att vara uppbokad samma tid var eviga vecka. Mycket av min fritid går till träningen. Och väl hemma från den vill jag gärna sitta tyst i soffan och virka eller sätta på P1 och baka något. Det här med läxa och förberedelser och redovisningar. Nä. Jag har nog växt ifrån det. 

Nu är det bara två gånger kvar och som slutuppgift ska vi tillverka en lampa. Vi måste använda en sladd och en glödlampa som vi fått av skolan, men i övrigt är det helt fritt. Jag har valt att göra en lampa i form av en näckros och tänker mig att målgruppen är barn upp till tio. Den är gjord i dekorgummi och just nu håller jag på att lacka glödlampan med gult nagellack. Vem vet, kanske gör en guide till hur du kan tillverka en egen så småningom.

Som det känns

Det är tur att jag ska på Thanks givingmiddag på söndag för just nu, trots vemodiga jultankar, känns det som om det mesta går min väg. Och idag har jag känt mig så lycklig över allt det som är mitt och min vardag. Föräldrarna. Vännerna. Karriären. Träningen. Träningskompisarna. Min kropp som klarar så mycket.

När jag var yngre var jag alltid rädd för livet och oroade mig så för hur det skulle bli. Men nu vet jag ju. Det går an ibland. Och ofta går det långt över förväntan. Och dagar när man gråter över en ensam tallrik fil vid köksbordet och tänker på hur det hade kunnat vara. Hur det borde. De måste man förlåta sig.

Jag låter självhjälps-bok-präktig. Det går också an.

Jag förlorade de första ronderna i kärlek. Det gör inte så mycket. Jag klarade räkningen. Studsade mot ringrepen. Har guarden uppe. Ska låta adrenalinet kicka in. På det igen. Vad ska man annars göra?

Shortsen har jag fått av Maria. Den thailändska texten betyder "älskad vän".

Om morgonen, om eftermiddagen

Imorse såg gamla stan ut som en övning i perspektivteckning.

På väg hem från jobbet mest som något natten suddat ut. Sådär vardagsromantiskt som den här stadsdelen är för det mesta. Så att hjärtat smälter.

Garanterat julfri zon

Redan julmusik på H&M. Familjärt julpyssel på Panduro. Då gick det en liten spricka i mig ändå.

Nä fy satan. Inte i år. Inget julpyssel här inte. Det var så annorlunda förra julen. Jag vägrar den här vintern. Det är för tungt.

Bara hyacinter ska jag ha. I massor. På bordet och varje fönsterbänk.

Men jag gjorde förfärligt många söta saker förra julen. Det måste jag ändå säga. Så om du vill ha inspiration och kanske göra de där skridskorna och sådana saker, då kan du titta under fliken jul. Jag unnar dig all sockervaddig låtsassnö i världen. Det är inte det. Men för egen del, i Lilla bos del av ytan under den här stadshimlen, nöjer vi oss med hyacinterna. De blåa.

Antiklimax

Nä hörrni vilket antiklimax. Jag skulle gå en match på lördag. Jag tycker om att prestera på begäran. Be mig skriva något kul om något riktigt tråkigt och kreativiteten kickar in med full kraft. Men när det kommer till att prestera fysiskt på beställning. Att rensa negativa tankar kring mina tekniker, min styrka och min snabbhet, då låser jag mig och blir nervös och känner mig oduglig. Så det här med match, det sätter sig på psyket för mig. Och då hjälper det inte vad tränare och sparringpartners säger, för jag måste landa i mitt eget hjärta och hitta en egen punchline för vad jag vill i ringen. Men nu hade jag ju verkligen sett fram emot den här matchen. Siffrorna på vågen är perfekta. Jag är taggad. Och så detta - matchen är inställd. Nytt försök om en månad igen. Man kan ju gå bärsärkargång för mindre.

The voice within

En tjänstemans bekännelse

Alla texter som skrevs och lades på hög.

Inte visste jag att det var livet.

Man kan ju kalla det måndag också. Hoppas ni får en strålande vecka!

Ett hem ska vara som Fågel Fenix

Min första lägenhet låg i en pendeltågsförort. Jag blev vuxen där. Mellan 19 och nästan 26 händer en del. Den betydde mycket för mig, den där lägenheten. Jag kan alla promenadvägar och jag vet hur sjön Magelungen ser ut alla årstider. Mina föräldrar säger ibland att det känns som att jag aldrig trivdes i min andra lägenhet, den i Aspudden. Men det gjorde jag.  Aspudden är underbart, lägenheten var stor och praktisk och jag kallade den för Varglyan. Det var bara det att när jag flyttade dit, var jag kär i B för första gången. Och han hade lämnat mig för första gången. Jag plockade ettan vid sjön Magelungen i lådor och det hade jag räknat med att göra ändå, men med honom. Jag såg ett annat liv lösas upp som en hägring, fann mig själv ensam som vanligt, i en ny etta.

Någonstans tvättade jag aldrig bort det där från Varglyan. Någonstans stod den alltid för ett misslyckande, för uppluckrade planer. Där bidade jag min tid mer än jag fångade dagarna. 

När jag var kär i B för andra gången och vi flyttade ihop på riktigt i Vasastan var det som att alla bitar föll på plats. Jag har skrivit om det tidigare. Jag lade min kärlek så varsamt i varje kvadratcentimeter. Såg oss bo där om tio år. Om femton. Jag hade aldrig räknat med att det skulle göra så ont att lämna vårt hem. Jag har inte satt min fot på Sankt Eriksplan sedan maj. Ibland, innan jag somnar, ser jag fortfarande hur det såg ut. Var möblerna stod och hur städskåpet var organiserat. 

Samtidigt är Lilla bo hemma på det där sättet som min första lägenhet var. Här kan man dra en lättnadens suck, och det är så lätt, så lätt. Symbolvärdet här är att jag klarar allt. Här blev jag lycklig igen. Det är ju otroligt.

Jag tänker att ett hem ska vara sådär. Som Fågel Fenix. Och förmå en att resa sig ur askan igen och igen. 

Yrkesval

Igår var Anna och jag på Operan.

Det fick mig att fundera över varför just jag försörjer mig på att skriva grejer.

Tänk om man var Prima Ballerina istället!

Vilken grej liksom.

Kristallkronor och män i trikåer och finkultur och tyll och benmuskler man ser på hur långt håll som helst.

Men så älskar jag ju att skriva förstås. Och saknar taktkänsla.

Kärleksgris

Beijing Baby

Vem har inte försökt gräva en tunnel till Kina? Med plasthink och spade, i gallonisar och i en radhussandlåda. Annandag jul flyger vi till andra sidan världen, Sarah och jag. Nio dagar i Peking. Det blir något det.

Igår fyllde vi i visumansökningar.
Vi tog foton i en automat på centralen. Vi ser lite ut som brottslingar på fotona men jag fick ändå känslan av Amelie från Montmartre, när jag såg Sarah sticka fram där i automaten.

Nyår i Peking med henne. Kan inte tänka mig något bättre.

Smakråd mig, är ni snälla

(Det är vita kanter runt om, men det syns inte mot bakgruden här)

Min kvällskurs i grafisk design rullar på. Just nu har vi tema "bokomslag" och imorgon är det dags igen för redovisning av läxan. Uppgiften var att välja sin favoritbok och göra ett nytt omslag till den. Jag valde, nästan utan att tveka, volymen som samlar Kerstin Thorvalls dikter och har den långa titeln "Jag är en grön bänk i Paris". Jag älskar Thorvalls på-pricken-iakttagelser, hennes förmåga att skriva med lätt hand om allt det svåraste och hennes öppenhet. Hon skriver om olycklig kärlek, passion och om att vara den andra kvinnan. Om att älska mot alla odds för att man hellre har kärleken än sin värdighet. Så jag gjorde ett omslag som jag hoppas visar det där. Det fanns inga Iphones när Thorvall skrev sina texter, men de är så tidlösa att jag ville göra ett medvetet statement som visar just det, att passionen inte bryr sig om sekler och decennier, den brinner ändå och på samma sätt.

Vad tycker ni? Jag drabbas av sådan prestationsångest när jag väl sitter där och ska visa upp mitt alster på kursen, så ni får gärna komma med konstruktiva ändringsförslag.

Krossade hjärtan, vita ballonger

Jag skrev ju om alla krossade hjärtans dag för ett tag sedan. Idag var det dags. Massor av människor på Sergels torg skrev lappar t den som varit boven i det egna kärleksdramat, fäste på vita ballonger och släppte på en given signal taget om det som varit. Ballongerna steg mot en stockholmsblå himmel. Vi hurrade och ropade "hejdå" och ja - det var lite nyårskänsla faktiskt.

Jag skrev "du kan bete dig som om du är 17, men du blir aldrig ung igen".

Moj var med som moraliskt stöd och släppte en ballong hon med. Det var en fin sak att göra tillsammans.

Och jag har växt så mycket.

Fredagsfys är Fredagsmys

Två timmars intensiv fysträning på klubben i eftermiddag. Det är liksom Fredagsmys i fightervärlden. En snabb dusch och en stor proteindrink och nu är jag på väg till Sarah för att bli bjuden på middag.

Ah och just det. Jag kan blogga från mobilen nu. High tech va?

Den entreprenöriella andan

Hörrni, jag får en del frågor i kommentarer och på mail om jag säljer mina alster. Det gör jag ju inte. Men nu så här inför jul funderar jag på att sälja lite fickkompisar. En helt ny filur som bara finns i anteckningsblocket än så länge. Vad tror ni om det, spontant?

En ny etikett kanske kan bli "gör det inte själv", typ.

Dimmiga dar

Idag har dimman legat som skummad mjölk tvärs över stan. Stadshuset försvann på andra sidan vattnet. Som om gudarna satte upp en rökmaskin, men glömde discokulan.

Rött

Jag kan tycka att rött är lite idélöst som accentfärg. Svart fondvägg, röd ljusstake. Vit förpackning, röd text. Ja ni vet. Enklaste vägen liksom. Men en dålig hårdag. När mötena kommer att avlösa varandra. När jag inte kommer hinna till klubben och träna men planerar att springa löpband på jobbet istället. Men halvvägs dit kommer på att jag tagit med mig allt utan löparskorna.

Att då kunna fiska upp ett knallrött läppstift ur handväskan, det fick mig att brista ut i ett spontant "FAN vad jag älskar att vara kvinna!" till den manliga kollega jag delar rum med.

Röda läppar. Enklaste vägen liksom.

Under broarna gick jag

Årstabron, södermalmssidan.

Vilja men inte kunna. Som om jag har en Berlinmur runt hjärtat. Och varken vet hur jag själv ska ta mig över, eller hur jag ska lyckas kasta en repstege till någon på utsidan så att den kan klättra in. Middagar och filmkvällar och långa promenader. Jo men visst. Muren börjar någonstans efter det. Hit men inte längre. Inte än.

You can't hurry love.

Päronlyx



Jag har mina föräldrar här över långhelgen. Vi äter frukostar länge.

Och tar tio poäng i klyschrising.

Fickkompis: Elefant

Gör en blompinne

Jag gjorde en blompinne som jag satte i min utblommade orkidée. Den skulle säkert vara söt i en bukett snittblommor också.

Jag formade ett hjärta av en grövre metalltråd.



Ritade av insidan av metallhjärtat på ett fint papper och klippte ut.



Gjorde hål i pappershjärtat och sydde sedan fast det i metallstommen.

Lindade fina pärlor runt skaftet med hjälp av en tunn metalltråd.