Ruiner

Man kan undra varför pappa och jag har packat den här veckan när jag inte flyttar förrän om två. Nu är det ju så med beslut man fattar i chocktillstånd att de inte är helt... rationella. Och egentligen spelar det ju ingen roll heller, för den delen. Nu är det gjort i alla fall. Sista natten i natt i lägenheten. I det som fortfarande är hemma för mig. Pappa och jag var på bio och såg "Miral" om Israel-Palestinakonflikten igår. Jag kände så väl igen vanmakten i ansiktet på en kvinna vars hus blev rivet av militären. Jag vill inte flytta härifrån. 

Dagen har gått i en rasande fart. Vi packade det sista: bestick och köksknivar och småplock som av olika anledningar inte fått egna lådor ännu. Och sedan kom min barndomsvän Katrin på finbesök ända från Alingsås och betraktade mina ruiner och det var så fint att se henne för det var längesedan sist. Maria ringde och kom förbi med muffins till mig och pappa. Och över stan ligger en air av Valborg och alla är vackert klädda och mer eller mindre lagom salongsberusade. Utom pappa och jag. 

Och utanför tullarna, dit där jag ska flytta, är luften bättre och träden lite grönare, det tar bara några minuter till tunnelbanan och jag kommer kunna cykla till jobbet hela sommarhalvåret. Jag kommer att ha en balkong i ett bra läge (men fråga mig om vädersträck...) och nyrenoverat badrum. Maria bor på krypavånd därifrån och Daniel på, ja, hoppa-på-ett-ben-avstånd i alla fall. Det är så nära till vattnet och naturen men vill jag gå ut och dansa någon gång i framtiden borde det inte kosta mer än drygt 200 att ta taxi hem. 

Och jag sitter bland mina kartonger och vill inte flytta härifrån.

Men drömmarna är lindade i gammalt tidningspapper och nerpackade. De gamla dagböckerna också. Och finglasen och sommarskorna. Till och med flyttfirma är bokad. Så jag ska lägga mig tidigt och sova i tusen år.  Och imorgon ska jag vakna och tänka det man tänker den första maj. Att en annan värld är möjlig. Att allt kan bli annorlunda.

Lilla hem

I drömmarna är jag arg. Jag klättrar upp för berg, slow motionspringer genom varuhus stora som städer och reser genom Science Fictionvärldar för att säga mitt hjärtas mening och ett sanningens ord till B. När jag finner honom skriker jag vad jag har att säga i falsett, ett tonläge jag inte vet om jag skulle kunna uppbringa i vaket tillstånd. Jag är frustrerad och gråter och når inte fram till honom. Men arg är jag. I vaket tillstånd förbyts känslan till uppgivenhet.

Vårt hem ser länsat ut. Pappa och jag har fyllt pysselrummet med kartonger. Nästan alla sötnosiga detaljer som stått framme var mina redan innan vi flyttade in, eller köpt på mitt initiativ för mina pengar. Vårt hem har varit som ett levande väsen för mig. Jag har bäbispratat lugnande med det, pysslat om det. Fick nästan skuldkänslor, inte för B:s skull men för hemmets, lilla hemmet, när jag såg skövlingen. Tvångstankar om att göra det lite hemtrevligt ändå, fast jag dunstar, sakta men så säkert, från alla rum. Kondens att vädra ut. Min doft kommer att försvinna, men trapphuset kommer nog ha kvar sin i tid och evighet. Det tror jag.

Så mindes jag, det var han som lade oss i ruiner. Jag plockar bara upp spillrorna.

Pappersväskor

När jag var hos mamma och pappa över påsk blev det lite spontanpyssel en eftermiddag när min svägerska Madde och brorsdottern var över. Madde visade hur hon gjort kort i form av små handväskor. Det roade vi oss med en stund. Så himla fin idé!

Resfeber

Längtar efter nya miljöer. Att förirra mig i dofter och bland människor jag inte känner igen. Jag drömmer om lagom mycket äventyr och att komma hem liksom återfuktad, förnyad.

Förra gången åkte jag långt bort. Så väldigt långt bort. Jag såg skyskraporna i New York och förälskade mig i Brooklynbron. Jag uppfyllde barndomsdrömmar och stod på savannerna i Masai Mara och i Ngorongoro. Behövde inte ens använda teleobjektivet för att fota lejonen. Indiska oceanen var lågsäsong-kall och Stone Town fick mig att drömma orealistiska drömmar om att bli utlandssvensk. Jag var i Agadir och Marrakech för första gången och tänkte att allt som stod i guideboken om "sagostaden" var sant.

Det där var platser som stöttade upp ett slitet hjärta. Men för att vara ärlig: det hade varit bra platser att må bra på.

Så jag längtar efter nya miljöer. Och jag räknar kronor och ören och kalkylerar och scannar resesajter och synkar med semesterdagar. Men kanske är det Neverland jag drömmer om.

Någon gång längre fram, lagom långt bort, när hemma är en bra plats att må bra på, ska jag resa dit det doftar annorlunda igen. Och oroa mig för vaccination och resekassa och minneskort till kameran. När det inte är en världsdel mellan Sankt Eriksplan och Gullmarsplan, en kontinent mellan adressen där jag är folkbokförd och den där jag ska bo. Då är det taxi. Arlanda. Resten av världen.

Skaparsorg

Jag ska sy ett lapptäcke av alla dina sämsta sidor.
Brodera det med dina svek.
Och dra det över huvudet dagar när jag saknar oss.

Mount Everest

Jag tänker att om jag klara mig helskinnad ur den här fasen av mitt liv, då klarar jag vad som helst.

Precis vad som helst.

Spillror

Ett hem i spillror. När jag var tonåring och bodde hemma brukade fågelungarnas ändlösa pipande (i ungefär hur många decibel som helst) reta mig till vanisnnets gräns. Enligt mamma och pappa brukade jag, liggandes på gräsmattan, skrika "KÄFTEN" åt holkens håll till.

Och nu står den så väderbiten på lut mot storeken. Ungarna utflugna och uppätna. 

Mitt hem i spillror. 

Hur skulle jag ens kunna börja förklara känslan av att vara här. I mitt så kallade hem. För att plocka ihop det som är "mitt". Mitt? Var inte poängen att allt var vårt?

30 kartonger. Wellpapp och bubbelplats. Och så full fart mot ruta ett igen. Anna sade för ett tag sedan att hon ville skrika åt folk som tröstande slängde ur sig ett "det är bara att ta nya tag". Att alla nya tag redan var tagna. Ingen enda tanke i mig otänkt. Ingen enda flyktväg från allt som blev. Att börja om från början. Igen. Det känns som jag har gjort det så förfärligt många gånger redan.

Som om jag står så  väderbitet lutad, pannan mot knäna, drömmarna utflugna och uppätna.

Påskiga cup cakes

Att göra lika fina cup cakes som Flickan och kakorna, det är nog omöjligt, men jag blev nöjd med mina ändå! Glad påskdag på er!

Påskafton

Påskharen var generös nog att ha placerat såväl ett vackert ägg fyllt med godis, som ett stort doftljus från Yankee Candle till mig på soffbordet i morse. Föräldrarna och jag åkte till mormor och morfar en sväng och fikade. Jag begick barfotapremiär i trädgården men mest läste jag Oksanen på altanen. 

Ja och sedan köpte vi wellpapp och bubbelplats också, inför den stora packningen i veckan som kommer. Men det är så sorgligt att det känns i hela kroppen och nu pratar vi inte mer om det. Inte ikväll. 

Imorgon familjemiddag. Jag har gjort galet många "kycklingar" i mandelmassa som ska pryda cupcakes. Kammen är gjord av strössel format som nallar.

Jag ringer mina väninnor men ingen svarar. Det var bara någon som nämnde något som hastigast om att de var på väg till en kulle någonstans och att vi skulle ses där. Beats me.

Jag charmas av en vacker yta men det är insidan som räknas - Anton Berg.

När man multiplicerar negativa tal

Våren. Ditt gamla skrälle. Så möts vi igen.

Om man läst ett tidigare inlägg vet man att just den här årstiden och jag generellt sett inte är helt... kompatibla. Men något hände i årets skiftning mellan vinter och vår. Kanske är det som med matte. Att om man multiplicerar två negativa tal med varandra blir produkten positiv (och försök förklara det för en dyskalkylektiker som mig). Och våren bryr mig inte så mycket just i år. Den är ju ganska vacker faktiskt. Och inte vet jag om det har med livets egna cykler att göra att just all olycka drabbar mig i mars/april, eller om det är den vackra slumpen som ligger bakom. Inte spelar det någon större roll heller. 

Poängen är att i eftermiddags promenerade vi i naturreservatet, föräldrarna och jag, och jag uppskattade det verkligen (det ska för övrigt bli det bästa med att flytta utanför tullarna. Jag har saknat områden som det här, doften av skog och dyigt vatten och harsyran på marken och trädens vänliga, sträva bark). Jag arrangerade mig pekoralt nog i ett, kanske inte hav men åtminstone en skärgård, av vitsippor och pappa fotograferade.

Gör en sprattelkyckling

Jag tyckte om att göra sprattelgubbar när jag var liten. Men det var lite knepigare än jag mindes, faktiskt, upptäckte jag idag när jag försökte.

Fäst de lösa delarna med "jungfruben". Man kan förstås ha sådana där söta "brads" som man köper i scrapbookaffärer, men vanliga kontorsvarianter fungerar lika bra. 

Länka ihop vingarna med ett snöre som bilden längst ner visar. Fäst benen på samma sätt som du fäster vingarna. Knyt därefter ett snöre mellan det snöre som håller samman vingarna och det som håller samman benen.

Dra försiktigt och kycklingen sprattlar!

Du kan fästa ett gem på baksidan också (bild 4) så att du kan hänga upp sprattelkycklingen.

Odla sin trädgård

Idag står trädgårdsarbete på vårt ledighetsschema. Gud vad skönt det är att gå runt i myskläder och klippa sly i den skarpa vårsolen. Jag har längtat efter att göra något med kroppen, det här är lagom nivå. Tankarna vandrar i ett sådant lagom tempo när man står dubbelvikt och glor sig mätt på ekskott och vissna ormbunkar.

Nu har jag satt scones i ugnen och så pausar vi lite, mitt i pausen liksom, för att glo på frukterna av vårt arbete efter ett par timmar i trädgården.

Rapport från en bra dag

Bild av mig

Bild från djurensratt.se

Idag har varit en sådan dag då jag mått helt okej. Jag har inte behövt kämpa för att inte gråta offentligt en enda gång. Man ska vara glad över sådana dagar. Det är man. Alltså jag. 

Efter jobbet blev jag hämtad i bil och körd till middag och efterätt. Det var Marias föräldrar som bjöd oss och det var väldigt hemtrevligt.

Imorgon eftermiddag styr jag kosan söderut igen. Fyratåget till Göteborg och svisch – så är jag där och det är påsk. Jag har alltid älskat påsken. Oklart varför eftersom jag i princip inte äter något på påskbordet och inte är religiös. Men det är något med färgerna och gnisslet från tulpanerna och pappersäggen med godis i förstås. Tänk om vi kan sitta på altanen, föräldrarna och jag, det hade varit något. Och tänk om vitsipporna blommar så att jag kan fota trillingarna i ett sådant där hav av vita blommor. Vilka bilder det skulle kunna bli. 

Och oavsett vad man tycker om djur kan det vara passande att skänka hönorna och äggen en tanke i påsktider. Man kan till och med skänka en slant till Djurens Rätt, om man är på det viset. Här kan man läsa lite om burhöns och be ICA att slopa ägg från hönor som lever under sådana förhållanden. 

Vi hörs imorn vettja. 

Lager på lager

Ibland tänker jag att jag älskar Stockholm, att jag stannar här, inte så mycket på grund av saker som trots dem.

Här har jag haft de bästa stunderna, och de värsta. De största nederlagen och den mest intensiva euforin. Och det är svårt att vara uppfylld av allt det som just varit och vad som blev av det, och samtidigt försöka minnas det som hände långt innan. Men här existerar allt i lager och ingenting är mer eller mindre verkligt än något annat. 

Som när jag hade den där perioden då jag umgicks mycket med utbytesstudenter. De hade aldrig sinande förråd av östeuropeisk sprit. Efter förfesterna dansade vi på klubbar lite överallt i stan. En natt ville de absolut se soluppgången över Söder och vi fördrev tid och väntade på gryningen. Och när den kom plockade en kille och jag fång med lila syréner och sedan promenerade vi genom stan, ner till centralen, och väntade på att pendeln skulle börja gå. Det var ingen romantisk stämning i luften, men en otvungenhet. Och fåglarna sjöng som tokiga.

Sådant har ju också hänt här.

Det som hände mellan B och mig, det är inte stadens fel.

Dagar som den här, när man kan stå på Slussen och se hipsters och förortskids och allt däremellan trängas på kajen längst med vattnet och facebooka om solen, så kan jag känna att det är här jag ska vara. Jag och alla mina lager av minnen och faser. Precis här blev jag vuxen. I omgångar.

B och jag susade fram just vid Slussen på våra cyklar en sommar när bilarna lämnat city. Jag lade huvudet bakåt och skrattade från magen, som en film ni vet. Allt jag kunde tänka på var hur bra jag hade det. 

Och turisterna som går här nu, de fotar allt och rasslar med sina H&M-påsar och ler åt varandra och tänker kanske, som man gör när man reser: "man kan omöjligt vara ledsen om man bor här". 

Stan lilla stan. Vem är väl som du? 

Ingen i hela världen.

Ny header ikväll

I helgen har jag suttit och pillat med en ny header i Photoshop och den tänkte jag lägga upp ikväll. Titta gärna in då och lämna en kommentar här om vad ni tycker. Den nuvarande headern gjorde jag mest lite snabbt när bloggen bytte underrubrik (så kan vi ju, lite diplomatiskt, kalla det) men den här hoppas jag ska stämma ännu mer överrens med hur sidan ser ut i övrigt.

Armband av cernitlera

Så här blev det! Två kanelbullar och två dammsugare istället för bara en av varje. Ja, och så stora vita pärlor då förstås.

Glädjen ett och två

Jag har haft en ganska bra lördag faktiskt. Moj kom över och vi åt varma mackor med banan, färsk ananas, curry och mycket ost. Och sedan promenerade vi bland gamla löv och nya blommor och satt till sist vid kajen en stund och kände solen genom vårjackorna. Jag hade med mig mitt förstoringsfilter till kameran och försökte fånga detaljer av Mojs tatuering, men det gick sådär. På väggen till en barrack hade någon skrivit en inköpslista. Det är nog en påskmiddag, eller vad tror ni?

Men det bästa att se idag, det var ändå båten med namnet "Joy 2". På dem bara. Att bryta ihop och gå vidare. Inte så mycket att orda om kanske, även om just jag använder en hel blogg till det. Glädje är glädje och den behöver man inte döpa om, men kanske numrera. 

Men jag kan ändå inte låta bli att undra lite över vad som hände "Joy 1"...

Tidsfördriv

Jag ska göra armband av cernitlera. En kanelbulle och en dammsugare per armband och vita pärlor däremellan. Om jag är bättre imorgon ska jag åka till den där lite annorlunda pysselbutiken i Liljeholmsgallerian och köpa elastisk tråd.

(Och så en iakttagelse, sådär i förbigående: kategorin "gör det själv" är fortfarande större än kategorin "hjärta smärta" i min blogg.)

Affirmationer

Igår när jag kände mig lite piggare (och insåg att jag inte lämnat lägenheten/soffan på två dygn) gick jag ner till torget. Där köpte jag det här underbara halsbandet, stort som en enkrona ungefär och med "bullig" yta, som en sådan där brevpress i glas ni vet.

Jag brukar tycka att det är lite töntigt med affirmationer. Men vaddå, det kan ju knappast skada.

Hellre sojakorv tillsammans

Innan jag flyttade in hos Maria hade jag, verkligen, aldrig förstått poängen med att bo med en kompis. Min kropp är mitt tempel och mitt hem, ja, min borg helt enkelt. Jag har alltid älskat att ha gäster, men att bo med mina vänner... Nej, det har aldrig känts lockande. 

Men herregud vad trevligt det är. Maria jobbar mest kvällar och helger och tyvärr går vi om varandra till vardags, men nu när jag har varit sjuk har hon kommit hem framåt tolv på dagen. Jag har ätit en andra frukost med henne och sedan har vi målat naglarna och sett dokusåparepriser i timmar. Bara varit i varandras sällskap. Som skolkande tonåringar ungefär. Vi har en diet som påminner om en tonårsdiet också, för den delen. Läsk, sojakorv och pommes.

Hellre sojakorv tillsammans med en av sina bästa vänner än tzayspett ensam.

Som katterna ungefär. Hellre tränga ihop sig rygg mot rygg i en sacko-säck än ligga i varsin ände av soffan. Det är fint tycker jag.

Mina ord och jag

När man är singel på det där bra sättet, när man trivs med – nej, ser fram emot – äventyren runt hörnen, då ser man så självklar ut när man ler i suddiga självporträtt. Man umgås med sina nära väninnor och emellanåt låter man sig bli ”wined and dined” av gentlemän och andra. Man njuter av sådana kommentarer som ”vänta, jag tar din kappa” eller ett ”kör försiktigt, jag är rädd om henne” riktat till en taxichafför. Man dansar för att man mår bra av rytmen i kroppen. Man köper Ben&Jerrys och sitter hemma en fredag för att man kan och vill, för att ingen annan har synpunkter, för att man längtat efter sin sköna soffa hela veckan. Man är säker på vart man är och vill ta vägen och hur det ska gå till. Man spelar Destinys Childs ”Independet woman” och vet att varje ord i texten handlar om en själv, så man står i snyggaste underkläderna framför spegeln och sjunger ” The shoes on my feet/
I've bought it/The clothes I'm wearing/I've bought it/The rock I'm rockin'/I've bought it/'Cause I depend on me/If I want it/ the watch you're wearin'/I'll buy it/The house I live in/I've bought it/I depend on me”.

Jag är inte singel för jag är inte där än. Jag är separerad. Separerad från allt jag trodde på och ville ha. Från mina drömmar och framtidsplaner, från den jag trodde att jag var. Jag vet inte vad som är smärtsammast att ha mist: just drömmarna eller den faktiska verkligheten. Jag är van att vara själv, det har jag varit för det mesta, jag kan min ensamhet och har sällan problem med den. Men det här att framtidsfantisera med någon annan, om saker som var större än, eller i alla fall sträckte sig längre, än bara jag – det hade jag liksom vant mig vid. 

Jag vet ju inte ens vad jag ska svara när folk frågar ”var bor du?” längre.

Och jag kan definitivt inte svara ”singel” på mer eller mindra subtila frågor om mitt civilstånd.

Jag är separerad. Så kommer det nog att kännas länge. På många bloggar pratar man om ”mood boards”. För mig är det fortfarande lite oklart vad det där egentligen är. Men ikväll tittade jag igenom foton från när jag var singel. Och någon gång kommer jag ju att blir det igen. Och ha glitter i ögonen. Så jag gjorde ett slags kollage, eller ja ”mood board” då kanske. Som ett brev från någon jag brukade vara till någon jag ska bli. En viskning från tillbaka till framtiden: ”You’ll get by, you always have before”.

En present

Anna K har bytt New York mot Stockholm ett par dagar. Hon hade med sig en present till mig, fyra assietter med cup cakesmotiv! 

Jag är hemma från jobbet med feber och förkylning, vet inte vilken gång i ordningen senaste halvåret. Funderar på att virka något litet mellan tupplurarna... Vi får väl se.

Ännu en väska i ett främmande rum

Det var en jul när jag gick på högstadiet. Jag såg filmatiseringen av "Evita" med Madonna i huvudrollen och allt med filmen - storyn, musiken, texterna - gick rakt in i hjärtat på mig. Och har stannat kvar där. Jag vet inte hur många gånger jag sett den. Anna och jag kan, fortfarande, spela "I'd be surprisingly good for you" och så turas vi om att sjunga Evitas roll. Galet barnsligt men vi kan liksom inte låta bli.

Men den av låtarna som nog betytt allra mest för mig, och som varit mer eller mindre aktuell i perioder, är "Another suitcase in another hall". När man just har brutit upp från en relation, och man redan har gjort det ett par gånger, då finns det ingen sång som beskriver känslan bättre.

Alla frågor som surrar i huvudet, tvivlet på att hitta tillbaka till sig själv. Vart ska jag ta vägen nu? Och hur ska det gå till?

Och så kören som sjunger: du klarar dig, det har du gjort förut.

Men fråga inte mer.

(Klippet förfular sidan något, jag vet, men det är det värt. Trust me)

Att försöka

Det här med min nya, egna, lägenhet är förstås klurigt. Ibland kommer jag på mig själv med att tänka på hur jag ska inreda den och att jag känner något, som med välvilja, skulle kunna tolkas som entusiasm. Men sedan minns jag ju varför jag ska flytta, och då blir hela tanken på att välja tapeter och gardiner och placera ut möbler bara sorglig. 

Med det sagt: jag försöker. Verkligen.

I hallen har jag tänkt att ha Ferm Livings "Fashion" (översta bilden). Den kostar ju runt 750 kronor rullen. Därför hamnade jag lite i valet och kvalet när Maria och jag var på Rusta igår, för där fanns en tapet som påminde om "fashion" men som kostade 149 kronor rullen. Vad tycker ni? Går det att jämföra dem?

I övrigt förlöpte helgen bättre än jag vågat hoppas på. Det var första helgen utan att jag hade något stort planerat och det där vardagliga kändes läskigt, ska jag villigt erkänna. Men i fredags sov jag över hos min väninna Moj, vi hyrde film och köpte thaimat och hade ett välbehövligt pyjamasparty. En kompis och hans familj tog med mig på brunch, Maria och jag långpromenerade och blev sedan bjudna på middag hos kompisar till henne. Och trots att ledsenheten nu har konkurrerat ut chocken som huvudsaklig känsla hos mig, så känner jag mig rätt stolt över hur jag klarade ur de här dagarna.

Stolt över en helt vanlig helg? Här i livet byter man perspektiv över tid, det måste man säga.

Bild härifrån

Bild härifrån

Sällskap

Ett av mina dagliga projekt är att hitta saker att le åt. Vissa dagar är det enklare än andra.

Tinad jord

Nej, jag dansar inte med krokusarna. Men det är ju kul att någon gör det.

Rätt många "kanske"

Igår gick jag motvilligt down memory lane, så att säga. Hela den långa, trendkänsliga, rätt störiga, gå-gate-gatan där vi blev tillsammans och där vi levde ett tag, alldeles runt hörnet. Från Södermalmstorg till Gullmarsplan gick jag. Armbågade mig genom vattenmassorna i minnenas flod. Lika bra att göra det nu, kan inte ringa in stan mer, begränsa mitt utrymme. Kanske är det bäst att bara tjoffa mig rakt genom allt som varit, våra gator och kvarter, och ta mig ut på andra sidan. Det kan vara så. Dessutom: den här lilla storstaden lämnar mig inte med så många andra alternativ, om jag inte ska hålla mig runt Plattan bara. Och till och med där kan jag vaska fram ett lyckligt ögonblick eller två.

Och till sist hamnade jag i soffan. Glodde på katterna. Försökte att inte ställa några fler frågor till mig själv. Försökte att inte leta efter fler svar. Tänkte på den där dikten av Bob Hansson, "här ligger jag och duger". Jag hade det skrivet på väggen i min första etta när jag just flyttat hemifrån.

Och katterna spann. Ibland kanske det får räcka så. Det kanske duger.

Virka en nalle som klätt ut sig till kyckling

En nalle som har klätt ut sig till påskkyckling. Om man vill kan man fästa ett sidenband i kammen och hänga den i påskriset. Jag har ingen hobbyfärg för tillfället, så jag färglade ansiktet i Photoshop för att visa känslan.

Du behöver
Gult garn
Brun och svart Cernit-/Fimolera
Hobbylack eller liknande att måla ansiktet med
Stoppning
Klister och genomskinligt nagellack

Virkinfo:
Varje ny punkt (♥) betyder att du ska upprepa varvet ut

I lera - Huvud
Huvudet gör du i Cernit-/Fimolera med brun lera. Huvudet ska vara lika stort som två oliver (på ett ungefär). Gör en svart nos och fäst på huvudet. Bränn i ugnen enligt instruktionerna.

Virka - Börja med benen (gör två stycken)

♥ 6 lm, fäst m en sm till en ögla
♥ 1 fm i varje m
♥ 2 fm i varje m
♥ Virka 3 varv

När du har två ben

♥ Virka ihop benen med 4 sm
♥ Virka 1 fm i varje m i totalt 8 varv
♥ Virka därefter 1 fm, 2 m ihop
♥ Virka 2 fm (en fm i varje m), 2 m ihop

Mössa
♥ 6 lm, fäst m en sm till en ögla
♥ 1 fm i varje m
♥ 2 fm i varje m
♥ 1 fm, 2 fm i nästa m
♥ Virka 3 sådana varv
♥ Vänd med 1 lm, virka motsols (1 fm i varje m) tills det återstår 2 m på varvet
♥ Virka en sm i varje m, klipp och fäst tråden

Kam
♥ Virka 8 lm
♥ Virka 2 stolpar i en m, 1 sm i nästa m

Armar
(gör två stycken)
♥ 6 lm, fäst m en sm till en ögla
♥ 1 fm i varje m, totalt 8 varv

Montering
♥ Sy fast kammen i mössan
♥ Stoppa kroppen
♥ Sy fast mössan i kroppen
♥ Klipp av två bitar tråd och fäst i mössan, knyt sedan med en rosett under hakan på nallen
♥ Sy fast armarna i kroppen, men utan att stoppa armarna
♥ Dutta lite klister i mössan och tryck fast huvudet, måla ett ansikte och lacka nosen med nagellack