Ruiner

Man kan undra varför pappa och jag har packat den här veckan när jag inte flyttar förrän om två. Nu är det ju så med beslut man fattar i chocktillstånd att de inte är helt... rationella. Och egentligen spelar det ju ingen roll heller, för den delen. Nu är det gjort i alla fall. Sista natten i natt i lägenheten. I det som fortfarande är hemma för mig. Pappa och jag var på bio och såg "Miral" om Israel-Palestinakonflikten igår. Jag kände så väl igen vanmakten i ansiktet på en kvinna vars hus blev rivet av militären. Jag vill inte flytta härifrån. 

Dagen har gått i en rasande fart. Vi packade det sista: bestick och köksknivar och småplock som av olika anledningar inte fått egna lådor ännu. Och sedan kom min barndomsvän Katrin på finbesök ända från Alingsås och betraktade mina ruiner och det var så fint att se henne för det var längesedan sist. Maria ringde och kom förbi med muffins till mig och pappa. Och över stan ligger en air av Valborg och alla är vackert klädda och mer eller mindre lagom salongsberusade. Utom pappa och jag. 

Och utanför tullarna, dit där jag ska flytta, är luften bättre och träden lite grönare, det tar bara några minuter till tunnelbanan och jag kommer kunna cykla till jobbet hela sommarhalvåret. Jag kommer att ha en balkong i ett bra läge (men fråga mig om vädersträck...) och nyrenoverat badrum. Maria bor på krypavånd därifrån och Daniel på, ja, hoppa-på-ett-ben-avstånd i alla fall. Det är så nära till vattnet och naturen men vill jag gå ut och dansa någon gång i framtiden borde det inte kosta mer än drygt 200 att ta taxi hem. 

Och jag sitter bland mina kartonger och vill inte flytta härifrån.

Men drömmarna är lindade i gammalt tidningspapper och nerpackade. De gamla dagböckerna också. Och finglasen och sommarskorna. Till och med flyttfirma är bokad. Så jag ska lägga mig tidigt och sova i tusen år.  Och imorgon ska jag vakna och tänka det man tänker den första maj. Att en annan värld är möjlig. Att allt kan bli annorlunda.