Mina ord och jag

När man är singel på det där bra sättet, när man trivs med – nej, ser fram emot – äventyren runt hörnen, då ser man så självklar ut när man ler i suddiga självporträtt. Man umgås med sina nära väninnor och emellanåt låter man sig bli ”wined and dined” av gentlemän och andra. Man njuter av sådana kommentarer som ”vänta, jag tar din kappa” eller ett ”kör försiktigt, jag är rädd om henne” riktat till en taxichafför. Man dansar för att man mår bra av rytmen i kroppen. Man köper Ben&Jerrys och sitter hemma en fredag för att man kan och vill, för att ingen annan har synpunkter, för att man längtat efter sin sköna soffa hela veckan. Man är säker på vart man är och vill ta vägen och hur det ska gå till. Man spelar Destinys Childs ”Independet woman” och vet att varje ord i texten handlar om en själv, så man står i snyggaste underkläderna framför spegeln och sjunger ” The shoes on my feet/
I've bought it/The clothes I'm wearing/I've bought it/The rock I'm rockin'/I've bought it/'Cause I depend on me/If I want it/ the watch you're wearin'/I'll buy it/The house I live in/I've bought it/I depend on me”.

Jag är inte singel för jag är inte där än. Jag är separerad. Separerad från allt jag trodde på och ville ha. Från mina drömmar och framtidsplaner, från den jag trodde att jag var. Jag vet inte vad som är smärtsammast att ha mist: just drömmarna eller den faktiska verkligheten. Jag är van att vara själv, det har jag varit för det mesta, jag kan min ensamhet och har sällan problem med den. Men det här att framtidsfantisera med någon annan, om saker som var större än, eller i alla fall sträckte sig längre, än bara jag – det hade jag liksom vant mig vid. 

Jag vet ju inte ens vad jag ska svara när folk frågar ”var bor du?” längre.

Och jag kan definitivt inte svara ”singel” på mer eller mindra subtila frågor om mitt civilstånd.

Jag är separerad. Så kommer det nog att kännas länge. På många bloggar pratar man om ”mood boards”. För mig är det fortfarande lite oklart vad det där egentligen är. Men ikväll tittade jag igenom foton från när jag var singel. Och någon gång kommer jag ju att blir det igen. Och ha glitter i ögonen. Så jag gjorde ett slags kollage, eller ja ”mood board” då kanske. Som ett brev från någon jag brukade vara till någon jag ska bli. En viskning från tillbaka till framtiden: ”You’ll get by, you always have before”.