Mina jag och jag

 

Att leka med kameran och Photoshop. Det är grejer det. Räddar vilken kväll som helst från varje trist sinnesstämning. Jag är lite nykär i min sport. Det kanske märks? 

Krigare

No pain, no gain. Mobilbild från klubbens omklädningsrum.

Jag läste någon gång att när man är helt slut mentalt och fysiskt och tänker att "nu går det inte längre", då har man, liksom objektivt, 80% kvar att ge. Om det skulle krisa. Om livet hängde på det. Då kan man. Jag tycker att jag har vetat mina gränser och mina förmågor riktigt bra. Men de här månaderna har jag nog överraskat till och med mig själv positivt. Jag lyssnar på Aguileras "Fighter". Och tolkar den såväl bokstavligt som metaforiskt. År ut och år in. Gud vad jag älskar den här låten.

Never, saw it coming
All of, your backstabbing
Just so, you could cash in
On a good thing before I realized your game
I heard, you're going around
Playing, the victim now
But don't, even begin
Feeling I'm the one to blame
'Cause you dug your own grave, uh huh 

it makes me that much stronger
Makes me work a little bit harder
It makes me that much wiser
So thanks for making me a fighter
Made me learn a little bit faster
Made my skin a little bit thicker
Makes me that much smarter
So thanks for making me a fighter

Gullifiera en tekula

Jag gjorde fler kanelbullar och dammsugare men den här gången använde jag dem för att gullifiera en tekula. Jag trädde på en bit fiskelina i "öglan" på tekulan. Därefter trädde jag båda ändarna av fiskelinan genom två sorters pärlor, kanelbullen och dammsugaren och gjorde till sist ett par knutar längst ner.

Helgrapport

Hoppas ni har haft en fin helg. Min har varit nästan galet social, träffat fyra av mina vänner, varit ute och dansat, tränat och gått på bio. Och så är det ju det här med pysselstafetten. Jag håller på att virka en liten figur till den men nu när jag kommit halvvägs får jag beslutsångest. Om ni får välja, vad skulle ni helst vilja ha: en amigurumi som man kan använda (typ börs, det är inte en börs, men ni förstår grejen) eller en på stadshimmelvis sötnosig sak utan någon egentlig funktion?

Lugg

När jag pluggade hade jag en nära vän som hette Sandra. En gång när det hade tagit slut mellan oss och våra respektive pojkvänner skulle vi mötas upp för en tröstfika på stan. När vi möttes vid tunnelbanan började Sandra skratta - för vi hade båda varit och klippt oss just innan och ändrat frisyr en del. "Det är så TYPISKT" sade Sandra och hon hade ett helt underbart sätt att uttala "typiskt" på med en dialekt som genom åren uppblandats med stockholmska men som ursprungligen stammade från gränslandet vid Småland/Östergötland.

Jag tänkte på det idag när jag var och klippte mig. Och blev med lugg. Det kanske är typiskt att man gör så, efter ett uppbrott. Jag har i alla fall aldrig sett ut så här tidigare.

Jag behåller luggen ett tag. Det blir nog min nya grej. Men jag hoppas att Sandra inte har behövt klippa sig på länge.

Om att bita ihop och sådana liknelser

"Det är bara att bita ihop". Jag är tillbaka på träningen. Det är ganska underbart faktiskt. Men det gör ont också. Styrkeövningarna gör ont, sparringen gör ont, stretchingen gör ont. Det hjälper att höra vår tränare säga det där, om att det bara är att bita ihop. Han säger också att det är svårare att komma tillbaka när man varit i riktigt bra form. Förväntningarna på den egna förmågan är så mycket högre än vad som är rimligt. Det är också sant. Jag blir frustrerad när jag blir trött efter bara någon halvtimma. Arg för att jag inte dubblar sparkarna lika snabbt som jag gjorde innan. Men allt det där är bara fysiskt. Och därför enkelt att hantera.

Jag känner mig rätt urlakad. Nu när det mesta är gjort av allt jag varit tvungen att göra de här två månaderna. Alla praktiska bestyr avklarade. Jag gjorde det på ren vilja. Nu vill jag vara på samma nivå som jag var innan allt det här hände. Jag vet att det är orimligt.

Allt var så lätt och lyckligt. Jag var i riktigt bra form. Nu blir jag trött av att behöva ringa fler än två telefonsamtal. Jag borde kontakta en elektriker. Det får vänta.

Det är inte sant som B skrev i det där sista sms:et. Att jag hade tagit "fan allt" från vår lägenhet.
Jag lämnade till exempel rivjärnet.
Slickepotten.
Kastrullerna.
Och en bit av mitt hjärta.

Det är bara att bita ihop. Lita på att grundstyrkan finns där någonstans långt inne. Låta ryggmärgsrörelserna sköta den dagliga krigföringen. Det är bara lungorna som ska lära sig andas i takt igen. Förr eller senare kommer konditionen tillbaka.

Saker jag unnar mig

Idag är jag sådär lagom mintgrön i färgen och bakar bröd med P1 i bakgrunden (imaginärt sällskap). Det är ett ganska otroligt recept faktiskt, många ingredienser som man bara rör ihop med bikarbonat och ställer i ugnen en och en halv timma. De där första veckorna när jag inte kunde vara ensam alls och bodde hos mina väninnor, då fick jag det här brödet hos Moj till frukost. Och hemgjord müsli. Och färsk apelsinjuice och en halv kiwi. När jag var yngre och bodde i min första etta gjorde jag också allt sådant där. Men sedan kom gasugnen och kickboxningen. Och jag köpte bröd och müsli istället. Men nu tänker jag att jag ska unna min kropp allt som är nyttigt och bra och utan e-nummer igen. Så blir det.

Jag vet inte vem som ursprungligen har kommit på det här receptet eller var Moj har hittat det. Om ni känner igen det kan ni väl hojta så att jag kan ange källa. Så här går det till att göra det här supergoda brödet i alla fall:

Till 2 limpor:

1 liter filmjölk
3.75 dl dinkelmjöl
2 dl rågmjöl
1-2 dl mörk sirap
1.25 dl grahamsmjöl
2.25 dl rågkross
1 dl vetekli
2 msk bikarbonat
2 msk brödkryddor

Blanda ihop allt i en bunke. Smöra och "bröa" två avlånga formar.
I ugnen i 1 och 1/2 timma på 170 grader

Visst är det lite roligt att allt anges exakt i stil med "en KOMMA TJUGOFEM deciliter grahamsmjöl" men när det kommer till sirapen höftas det vilt med en differens på 1 deciliter...?

Me, Myself and I

I can't belive I fell for your schemes
I'm smarter than that
So dumb and naive to believe that
with me you're a changed man
I got Me, Myself and I

I know that I will never disapoint myself

my eyes have cried a thousand times

- all the ladies if you feel me, help me, sing it out -

I can't regret time spent with you

yeah, you hurt me but I learned a lot along the way

It's how I learned to make it through

after all the rain you see the sun come out again
Me, Myself and I
That's all I got in the end

♥ Me, Myself and I, Beyoncé ♥

En dag är dagar som den här bara minnen

Jag har haft en känslomässigt intensiv vecka. Då är det extra bra med fina föräldrar och vänner som förstår och orkar vädra och piska och mangla tankar. Nu ska jag lägga funderingarna i linneskåpet ett par timmar. Jag bryr mig inte om malmedel.

Idag ska jag leka med kameran, förbereda min del av pysselstafetten som Stina har dragit igång (önskemål om någon speciell figur?) och sitta på balkongen och läsa.

Fotot föreställer Moj och är nästan lika vackert som hon är i verkligheten. 

Dit där syrénerna blommar

Jag längtar efter vardag. Att komma i fas. Att få gå vidare med mitt liv. På mitt sätt. Med mig. Ut ur det här undantagstillståndet.

Idag mötte jag upp min Maria på stan efter jobbet. Vi åt på uteservering och sedan åkte vi hem och gick kvällspromenad bland koloniträdgårdarna. Det är himla sött här. Och lagom lugnt. Det är en bra vardagsbörjan.

Lilla bo

Samlad på ett ställe. Så gott som i ett stycke. Därmed döpte jag lägenheten till:

Lilla bo.

Den enväldiga juryns motivering: Med sitt skyddade läge och många fönster påminner lägenheten om ett litet, väl skyddat, fågelbo. Inramningen av tall och lövträd just utanför förstärker känslan av att befinna sig i en trygg skog där invånaren i boet själv har utsikt - utan att bli sedd. "Lilla bo" är en plats för rekreation, goda tankar och umgänge med de närmaste.

Notera att även bubblet har ett passande namn...

Rapport från flyttlådan

Efter intensiva dagar är jag i ordning med det mesta. Utom bredbandet (smygbloggar från jobbet). Känslosamt med lättnad och vemod i en salig blandning men det ska bli skönt att ha en egen fast punkt igen.

Jag kan säga så här, skulle någon skriva ett inredningsreportage om min lägenhet skulle uttrycket "sparsamt möblerat" inte vara sökbart i texten. Men "gulligt" skulle vara det. Till och med "hemtrevligt". Ni får se längre fram!

Flyttdagen

Jag har tårar i ögonfransarna när flyttkarlarna kommer. Ingen av oss låtsas om det. 

Just då ringer en kollega: " den där artikeln... Skulle du kunna göra den lite mer...positiv?"

Självklart. Positiv är mitt mellannamn. Särskilt en dag som den här. .. Säger jag inte.

Det där kollrar bort mig. Ger mig perspektiv. Jobbet får mig att tänka på annat en stund, tillräckligt lång för att mota gråten.

"din kille du har tröttnat på honom?" säger flytt-Boris.
"nej, det var lite tvärtom" svarar jag.
"varför? Varför tröttnade han på dig?"
Beats me.
"i slutet man märker att det är till det bästa ändå. En liten tvåa också - det är bra" avslutar han liksom bestämt.

I slutändan kommer jag tycka att det här är det bästa.

Och jag ska skriva om artikeln så att den blir ner positiv.

Inte en enda dag till

Det är något uppfordrande i frågan "hur mår du?" så som den ställs till mig numera. Den får mig att känna mig bedömd. "Herregud det har ändå gått två månader, nu måste väl människan ha repat sig". Och MVG-flickig som jag är svarar jag ”Jodå helt okej, lite bättre faktiskt”.

Men för mig är det ju bara (inte ens) två månader.

Det är klart att det inte är lika illa som det var det där första dygnet, de första två veckorna. Men med tanke på exakt hur dåligt det var då så säger kanske inte ”okej” just nu så mycket.

Kanske är jag överkänslig.

Imorgon går mitt flyttlast. Det är ett av mina hålldatum. Barnsligt, det är sant, men ni vet hur det kan vara: ”bara jag får flyttat då är jag ett stort steg mot att må bra igen”. Nästa hålldatum är det då vi skulle ha gift oss. Bara det passerar. Bara den augustidagen är över. Då är jag en bit på vägen. Det måste jag tro.

Men hur säger man hej då, i en situation som den här? Jag ska posta nyckeln. Men mer? Jag funderar på att skicka med ett brev, men jag blir lätt så yvig i sådana texter. Ett sms? Är inte det ynkligt. Efter de här åren?

Veronica Maggios nya albmum hade inte kunnat komma mer lägligt. Jag spelar sönder titelspåret. Det är som en tröst, som en vän, som min röst i mitt huvud. ”Du kan gråta mitt på gatan/men jag glömmer aldrig bort vad du gjort/Du får passa dig som satan/för jag glömmer aldrig bort vart du bor”. Hur skulle jag kunna glömma var han bor. Jag har ju bott där. Älskat och odlat drömmar så omsorgsfullt i stora krukor.

Inte en enda dag till.

Min

En hörnlägenhet med hägg just utanför köksfönstret (på ett sådant avstånd att jag precis inte når), andra våningen, ett stort rum och ett lite mindre. Och vet ni - jag kan sitta uppkrupen i fönstret, just det jag tyckte var det bästa med min och B:s lägenhet (förutom faktumet att det var just vår lägenhet).

Igår hade jag tillträde.

Det blir nog bra det här. Det känns så. Som om det har potential att bli bra.

(Det är alltså mina nya hemnycklar jag sitter och dinglar med, men det syns lite dåligt på mobilfotot).

Gör en doftklänning

De här söta klänningarna kan man dofta sin favoritparfym över och hänga i garderoben. Till exempel. Läs mer och ladda ner mönster och instruktioner här.

Balsam

Alltså sagoskogen här... Ni skulle vara med. Men det är ni ju inte och därför är det tur att jag tog fjärrutlösaren med mig på promenad i förmiddags. Att gå på stigarna och stå under tallarna och höra dem knaka som fartygsmaster - det är balsam för mig. Ja, och så bäcken då. Och stigarna, man går så fjädrande på gammalt barr, och efteråt är tankarna klarare.

Det firar vi med ett mönster ikväll. Ses då.

Nu vet jag var drakar kommer ifrån

Lerumshelg igen. Det börjar bli en vana. Jag såg brorsbarnen uppträda på "skolans dag" eller liknande. De var världens finaste. Och så har jag ätit våfflor. Och sovit på altanen.

Ja, och så vet jag var drakar kommer ifrån: de växer i trädgården. Med svansen först.

Saftkalashuset

Min förra, helt egna, lägenhet refererade jag till som "Varglyan". Den låg på nedre botten, men huset var ett sutteränghus. Alltså gick man nerför en trappa där det luktade ganska mycket källare, men kom in i en lägenhet som öppnade sig mot ett skogsbryn och låg liksom en halv trappa upp. Jag tyckte Varglyan passade bra som  namn. Jag har funderat en del över vilket smeknamn jag ska ge min nya lägenhet, och det vet jag väl inte förrän efter att jag har bott in mig, men idag fick jag ett uppslag åtminstone. På lunchen gick jag ett varv runt kvarteret. Hamnade vid den där affären som säljer gammaldags emaljskyltar. På en stod det "Saftkalashuset". Ungefär så vill jag att mitt nya hem ska kännas. Ungefär så där.

I de här kvarteren jobbar jag. Jag kan leva med det.

På vägen tillbaka till jobbet bad en turist mig att fotografera henne vid Stortorget. Så då gjorde jag det. Och önskade nästan att det var jag som var på vift, ensam med kameran, på semester. Jag menar att vara turist i Stockholm en majdag som den här! Åh.

"Gilla"

Om jag hade en Facebookknapp i sammanhanget skulle jag trycka "gilla" på de här bilderna.

(en och en halv katt av tre)

Jag saknar den jag var i mina egna ögon när jag var med dig. Saknar att ha alla bitarna på plats. Inget spinnande i världen går upp mot det.

Sweets for the sweet ones

Jag fick ett mail från en bloggläsare som ville köpa kanelbullar och dammsugare av mig. Jag föreslog ett byte istället. Och så knåpade jag ihop ett bonusbakverk också, för att jag blev så glad för mailet. Donuts.

Imorgon lägger jag dem på lådan, Charlotte.

Konversation i en dämpad tid

Jag har gått in i en ny fas de senaste dagarna. I början behövde jag människor omkring mig hela tiden. Behövde prata och försöka reda ut, förstå. Nu längtar jag efter tysthet och stilla tankar. Då är konversationer på den här nivån rätt lägom.

Katten: Mjauu

Jag: Säger du det?

Katten: Mjjjau

Jag: Jaså?

Katten: Mjauuuu

Jag: Ja, det är ju en aspekt...

Katten: Mjauu

Jag: Nu är jag lite osäker på vad du vill?

Katten: Mjjjaaauuu

Och så vidare. Jag älskar djur. Nu låter jag ironisk men det är jag inte. Jag bara älskar dem.

je ne regrette rien?

"Jag ångrar ingenting." Jag har aldrig riktigt fattat poängen med det där. Jag ångrar galet mycket. Framförallt att jag tenderar att bli kär i män som jag borde vara självbevarande skeptisk mot istället. Jag ångrar banaliteter, som vilka extrakurser jag valde att läsa på universitetet, jag ångrar praktiska saker som att jag bara var sjukskriven en enda vecka efter att B bröt vår förlovning, jag ångrar att jag flyttade till Stockholm två dagar efter studenten, istället för att resa runt jorden som alla andra.

Ångrar det gör jag, men det väsentliga är att jag förmodligen inte skulle gjort något annorlunda, om jag fått chansen. Är det vad man menar när man säger "jag ångrar ingenting"? 

Hur skulle jag kunna ångra att jag trodde B och jag var äkta, för alltid, att ingen kompletterade mig som han? Även om jag nu, så här i efterhand, känner mig som Betty i Mad Men, för jag har ingen aning om vem mannen jag levde med verkligen är. 

Jag gick på känsla och stundens allvar, på mina drömmar för framtiden. Det har jag alltid gjort. När jag valde extrakurserna. När jag flyttade till Stockholm. När jag föll för B. Igen och igen.

Ingen sjunger om det som Cam'ron och Destiny's Child i "do it again". Ni måste lyssna på den.

För mot bättre vetande: If I live my life over - I'd repeat all.

Sådant tänker jag på ikväll. Eller hela tiden om jag ska vara ärlig. Men just nu pysslar jag med cernitlera och lyssnar alltså på den här låten och bilder från de senaste åren visas som en ändlös Power Pointpresentation i huvudet. 

Marias föräldrar var här. Vi åt prinsesslängd. Det ångrar jag inte heller.

Pandan, tigern och isbjörnen

Ah men just det, så här ser de ut, WWF-fickkompisarna.

Snöa min värld

Jag tyckte väl det var kallt i sovrummet i natt. Vinglade sömdrucken upp i morse och kastade en vanemässig blick ut mot skogen till. Snö? Jaha. Aprilväder i maj. Känns som om det sammanfattar året så här långt.

Men katterna verkade uppskatta att titta på snöflingorna. De kanske påminde om flugor. De tycker om att jaga flugor. Det enda jag jagade imorse var bussen. Började cykla igår men idag fick min lilla Skeppshult stå tryggt parkerad i cykelförrådet.

Ikväll pysslar vi något va?

WWF och tre fickkompisar

Jag fick en text publicerad första gången över huvudtaget när jag var 17, det var dikter i Ponton, och första gången jag såg egen journalistisk text i tryck var jag 21. Vilken kick! Det är nästan konstigt att jag överlevde den inbordes explosion av stolthet som dessa båda bylines orsakade. 

Det där avtog. På gott och ont. De senaste åren har jag mest publicerat texter i helt andra namn än mitt eget. Det är så när man jobbar med kommunikation på det sätt jag gör. Och jag älskar det också.

Men när jag skrev till Pandaklubben och frågade om de ville få mönster av mig för publicering i sin tidning, och de sade ja - då kändes det lite som att jag var, inte 17, men 21, igen. Genrebytet. Det måste vara det som gjorde susen.

I nya numret av Tidningen Panda finns en intervju med mig om pyssel och djurintresse, och på webben kan man hämta mönster till tre fickkompisar, varav två är nya för Stadshimmels läsare. 

Du hämtar mönstren här. Och så skadar det ju inte att skänka en slant eller två till Världsnaturfonden heller, för den delen.

När tröttheten kommer

Det känns som om jag har jobbat i ett och ett halv dygn och ah just det... det har jag nästan. Hade finaste första maj någonsin igår och gjorde ett förpliktigande fotojobb för Sveriges största parti. Det ni. Redigerade bilder till sent igår och så upp igen och på dom bara och en helt okej lunch men nu. Soffan. Katterna. Själv och tänka. Det är vad jag ska göra.

Vi hörs senare, kära ni.