Om att bita ihop och sådana liknelser

"Det är bara att bita ihop". Jag är tillbaka på träningen. Det är ganska underbart faktiskt. Men det gör ont också. Styrkeövningarna gör ont, sparringen gör ont, stretchingen gör ont. Det hjälper att höra vår tränare säga det där, om att det bara är att bita ihop. Han säger också att det är svårare att komma tillbaka när man varit i riktigt bra form. Förväntningarna på den egna förmågan är så mycket högre än vad som är rimligt. Det är också sant. Jag blir frustrerad när jag blir trött efter bara någon halvtimma. Arg för att jag inte dubblar sparkarna lika snabbt som jag gjorde innan. Men allt det där är bara fysiskt. Och därför enkelt att hantera.

Jag känner mig rätt urlakad. Nu när det mesta är gjort av allt jag varit tvungen att göra de här två månaderna. Alla praktiska bestyr avklarade. Jag gjorde det på ren vilja. Nu vill jag vara på samma nivå som jag var innan allt det här hände. Jag vet att det är orimligt.

Allt var så lätt och lyckligt. Jag var i riktigt bra form. Nu blir jag trött av att behöva ringa fler än två telefonsamtal. Jag borde kontakta en elektriker. Det får vänta.

Det är inte sant som B skrev i det där sista sms:et. Att jag hade tagit "fan allt" från vår lägenhet.
Jag lämnade till exempel rivjärnet.
Slickepotten.
Kastrullerna.
Och en bit av mitt hjärta.

Det är bara att bita ihop. Lita på att grundstyrkan finns där någonstans långt inne. Låta ryggmärgsrörelserna sköta den dagliga krigföringen. Det är bara lungorna som ska lära sig andas i takt igen. Förr eller senare kommer konditionen tillbaka.