"Jag ångrar ingenting." Jag har aldrig riktigt fattat poängen med det där. Jag ångrar galet mycket. Framförallt att jag tenderar att bli kär i män som jag borde vara självbevarande skeptisk mot istället. Jag ångrar banaliteter, som vilka extrakurser jag valde att läsa på universitetet, jag ångrar praktiska saker som att jag bara var sjukskriven en enda vecka efter att B bröt vår förlovning, jag ångrar att jag flyttade till Stockholm två dagar efter studenten, istället för att resa runt jorden som alla andra.
Ångrar det gör jag, men det väsentliga är att jag förmodligen inte skulle gjort något annorlunda, om jag fått chansen. Är det vad man menar när man säger "jag ångrar ingenting"?
Hur skulle jag kunna ångra att jag trodde B och jag var äkta, för alltid, att ingen kompletterade mig som han? Även om jag nu, så här i efterhand, känner mig som Betty i Mad Men, för jag har ingen aning om vem mannen jag levde med verkligen är.
Jag gick på känsla och stundens allvar, på mina drömmar för framtiden. Det har jag alltid gjort. När jag valde extrakurserna. När jag flyttade till Stockholm. När jag föll för B. Igen och igen.
Ingen sjunger om det som Cam'ron och Destiny's Child i "do it again". Ni måste lyssna på den.
För mot bättre vetande: If I live my life over - I'd repeat all.
Sådant tänker jag på ikväll. Eller hela tiden om jag ska vara ärlig. Men just nu pysslar jag med cernitlera och lyssnar alltså på den här låten och bilder från de senaste åren visas som en ändlös Power Pointpresentation i huvudet.
Marias föräldrar var här. Vi åt prinsesslängd. Det ångrar jag inte heller.
Vackert skrivet!
SvaraRaderaTack!
SvaraRadera