Jag har tårar i ögonfransarna när flyttkarlarna kommer. Ingen av oss låtsas om det.
Just då ringer en kollega: " den där artikeln... Skulle du kunna göra den lite mer...positiv?"
Självklart. Positiv är mitt mellannamn. Särskilt en dag som den här. .. Säger jag inte.
Det där kollrar bort mig. Ger mig perspektiv. Jobbet får mig att tänka på annat en stund, tillräckligt lång för att mota gråten.
"din kille du har tröttnat på honom?" säger flytt-Boris.
"nej, det var lite tvärtom" svarar jag.
"varför? Varför tröttnade han på dig?"
Beats me.
"i slutet man märker att det är till det bästa ändå. En liten tvåa också - det är bra" avslutar han liksom bestämt.
I slutändan kommer jag tycka att det här är det bästa.
Och jag ska skriva om artikeln så att den blir ner positiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar