Jag har levt själv större delen av mitt vuxna liv. Jag flyttade till Stockholm två dagar efter studenten (för att köra pariserhjulet på Gröna Lund, men det är ju en helt annan historia). Jag har haft pojkvänner men B är den hittills enda som jag har bott med. Delat hem och framtidsplaner och bankkonton och semestrar med. Två år. Det känns länge. Men ändå, nu är det som om singellunken infunnit sig och plötsligt är det som om ingen tid gått alls.
Jag känner till det här. Jag kan det. Är märkligt trygg i det. Det är som att cykla. Jag har aldrig varit rädd för att vara själv. Aldrig haft problem att roa mig även utan sällskap. Men med det sagt. Vårt liv. Singellivet. Det är inte alla som känner till det faktiskt. Upp- och nergångarna. Hur det är att fatta varje beslut själv.
All you single ladies.
Jag vet hur det är. På riktigt.
Vi går till affären och handlar mat även när vi har 40 graders feber. Vi ringer den enda väninnan vi kan ringa i det här läget men hon jobbar. Vi ligger i sängen och inser att vi inte har något val. Antingen går vi eller så har vi inte ens yoghurt att äta. Så vi går till affären, svettas lite om överläppen, släpar hem en kasse. Förhoppningsvis räcker maten tills febern gått ned.
Vi går på fester som singelalibit och när den där killen som har sambo numer har druckit några öl blir han flörtig och säger ”du är problem” när vi står på någon balkong och vi retirerar in till vardagsrummet där paren sitter hopslingrade och ber oss berätta något kul om någon vild utekväll snälla för vi är ju så roliga när vi berättar och åh det var så längesedan de levde sådär.
Det händer att vi känner oss ensamma. Vi tänker att det nog är PMS men ibland känns det faktiskt som om vi aldrig kommer träffa någon. Vi tänker att vi borde skaffa en kanin eller en katt eller en hund för att ha närheten till ett annat däggdjur. Känna att någon bryr sig om vi kommer hem eller inte. Att det spelar roll. Kvinnorna i vår närhet som aldrig har bott själva eller levt i något annat än tvåsamhet säger ”gör inte det, man blir så bunden med ett djur”. Vi tänker att de inte vet vad de talar om.
Jag ville bara säga det. En ingen-särskild-fredag som den här. Och jag är faktiskt inte ledsen eller så. Jag är bara på en plats i livet där jag varken glorifierar eller skräms av singellivet. Det är bara så vansinnigt ensamt ibland. Och ibland, en sådan där perfekt utekväll när månen är stor och tokrund och man står på, säg, Slussen och glor på den och nästan har dansat drinkarna ur blodet och bara är och känner en sådan tillförsikt och ens bästa vän skickar ett sms där det står ”jag känner mig så jävla oövervinnerlig” och man själv tänker att shit vi är unga ännu och det ringer i öronen men man skrattar så mycket att det inte gör något och känner sig som ett med den där stan man flyttade till två dagar efter studenten och viskar till den ”bara du vet vem jag är” och tar faktiskt inte taxi hem utan promenerar sista biten och det plötsligt är nästan ljust. Då är det helt okej det också faktiskt. Mer än okej. För vi förtjänar det bästa. Och bara det.
Så, all you single ladies. Sjung: Put your hands up. Up in the club, we just broke up. I’m doing my own little thing.
Så ses vi på ett dansgolv någon kväll. Deppiga eller fulla av tillförsikt. Men alltid med en blick som säger ”jag vet bruden, jag vet”.
Vi vet.
Och med det blir det en till etikett här på stadshimmel, "Singellivet". Skriv gärna en kommentar om du känner igen dig. Då skulle jag bli glad.
