Imorse på tunnelbanan överhörde jag ett fragment av ett samtal. Personen i fråga gick upp i förorättad falsett och sade ”så gör man INTE ENS i Göteborg!” Jag blev galet nyfiken. Vad är det man – inte ens – gör i Göteborg?
Relationen Stockholm-Göteborg är ju ett rätt uttjatat fenomen om storebror hit och dit och attityder och grad av pretentioner. Jag har ett barnsligt förhållande till Göteborg. Flyttade till Stockholm som 18-åring och har liksom inte vuxna referensramar för barndomsstaden. Jag vet var man kom in utan ID-kort en fredagkväll på nittiotalet. Antecknar någon?
Och i perioder har jag retat mig rödprickig på Stockholm. Som om stan är en enda vandrande statusuppdatering, yta och att vara rätt på alla sätt lätt som en plätt. Typ. Och ändå lyckas jag aldrig ta mig härifrån.
Inte ens när läget är som det är. Inte ens när vi delar samma stadshimmel, men inte mycket mer, han och jag. Det hjälper, inte ens, att det står i tidningarna om att stockholmare skiljer sig oftare än vad man gör någon annanstans i landet. Att vi tar lättare på relationer, för att det är så lätt att träffa nya människor. Jag tycker inte om lätta relationer. Jag tycker om få och djupa.
Så jag knallar på under vår stadshimmel som blir mer och mer överexponerat vit i vårljuset. Tar mig fram, trots allt. Inte ens i Stockholm lägger man sig platt och ger upp. Kanske framförallt inte här. Inte ens ett sammanbrott får man unna sig.
