Att man kan vara konstant medveten om en så relativt perifer kroppsdel som ringfingret. Det gapar så rysligt tomt utan ringen. Jag far med tummen på undersidan, för att känna vitguldet, men där finns ju inget vitguld längre. Inga förhoppningar eller entusiasm. Bara ett vanligt ringfinger.
När man är upprörd och mitt i sorgen är det så många märkliga frågor som rör sig inuti. De liksom seglar runt där och gör närsomhelst ett utfall för att få uppmärksamhet. När B och jag satt på sängen och jag skakade och hulkade hörde jag mig själv liksom stöta fram frågan ”vad ska vi göra med ringarna?”. ”Du behåller din, och jag behåller min…” sade han. Men det är naturligtvis uteslutet.
Jag skulle kasta den från Västerbron, om jag inte hade tyckt så mycket om den. Och om det inte hade varit så vansinnigt Lundell-dramatiskt (”förr satt din ring på ett annat finger, min ring ligger på botten av Riddarfjärden”).
Den där jäkla ringen. Som jag har snurrat på den. Smekt den. Putsat den mot tröjan. Och varit rädd om den. Varit så förtvivlat rädd om den.
Men jag tänker inte ha kvar den. Vill inte bli som Charlotte i SATC och gå runt i våningen med den gamla ringen på fingret, för att förtränga nuet. Eller ja, vilken etta det nu blir. Poängen är – jag vill inte riskera att utsättas för min ring. Med hans namn. Och vårt datum.
Så jag lägger den i asken vi fick den i och som B ville behålla som minne. (Han ville behålla champagneflaskan också, men det tyckte jag var överdrivet). Och jag ställer den på hans nattduksbord och så får han göra vad han vill med den.
Vilken sorg! Och chock! Har inte läst din blogg på ett par dagar. Det kommer ta tid för dig att sörja "färdigt", förbered dig på det, men jag tror att det är det bästa. Att acceptera att man kommer att vara ledsen och att man kommer att älta "Varför?" om och om igen. Att skriva av sig, är oftast väldigt bra. Säkert att virka också, även om det kanske borde ske utan mål då. Åtminstone ibland. Ett av mina favoritcitat (från en broderad köksbonad): Bakom molnen är himlen alltid blå.
SvaraRaderaTack Renée, fina kommentarer betyder verkligen mycket!
SvaraRaderaLider med dig, det du skriver berör i själ och hjärta.
SvaraRaderaDu formulerar dig otroligt vackert, trots din tunga sorg. Varje ord och detalj blir en melodi.
Fortsätt skriva, det kan nog hjälpa dig ur det tyngsta.
Ta hand om dig!
/karin "en trogen, men tidigare anonym läsare"
Karin, tack... Fint att få namn på de trogna läsarna i alla fall. Borde hamna i ljusglimtskategorin.
SvaraRaderaJag känner dig inte, menm förstår vad du känner. För 2 år sedan gick jag igenom en separation efter 4 år (och förlovning) och det var det värsta jag behövt gå igenom. Nu har jag återigen mött kärleken i något helt nytt och oväntat och mår bättre än aldrig förr. Hang in there! Skriv på!
SvaraRaderaTack Fia, det ska jag verkligen göra. Skönt, om man nu kan uttrycka det så, att höra från andra som har varit i samma situation.
SvaraRadera