Varje steg gör ont

Idag bestämde mitt överjag att vi skulle promenera hem från jobbet. I vanliga fall finns det inget annat alternativ, varför ta tunnelbanan när man kan gå, men senaste tiden har jag sparat alla krafter. Till mig själv. Till mina måsten. Överjaget viskade något om D-vitamin och solendorfiner.

Jag har verkligen älskat att bo här, varje sekund, mitt i staden. Kranskommunbarn som jag är. Som jag åter ska varda. En tonårsdröm som gick i uppfyllelse. Varje dag har jag tänkt på det. Pratat med B om det, han som är uppväxt mitt i stan och inte riktigt förstår hur exotiskt det känns för en utböling som jag att stå på Sankt Eriksplan så fort jag sätter foten utanför porten. 

Och det där låter ytligt, jag är medveten om det. Det jag har förlorat är, naturligtvis inte, i första hand ett toppläge. Men det var en symbol för mig. Det kändes som om jag hade prinsen och hela kungariket. Efter alla hundår av osäkra jobb, magra inkomster, dåliga relationer, pendeltåg. Plötsligt stod jag där med drömmannen, drömjobbet och drömlägenheten. Och utan att vara vare sig religiös eller andlig i någon som helst betydelse har jag känt mig så tacksam över vändningen mitt liv tog. Roliga jobbet och Mannen kom samtidigt. Ett arbetsliv består av en inte helt smickrande blandning tur, kontakter och skicklighet. Vad som är kärlekslivets minsta beståndsdelar är jag osäker på. 

Idag, när jag promenerade hem från jobbet, gjorde varje steg ont. För att jag bara har lyckliga minnen härifrån. Det brukar ju vara tvärtom, att man blir ledsen när man hör en låt som påminner om en sorglig period i livet, känner doften från en parfym som placerar en i ett trist förflutet. Här har vi flanerat, B och jag, och gjort rätt vardagligt storslagna planer för livet. För oss två. 

Två fåglar satt på en gren. En flög iväg. Och så var det bara en.