Ingens slagpåse

En gång när jag ganska nyss hade börjat sparras, stod jag tryckt mot ett hörn och försökte skydda alla mina 178 centimetrar mot slag och sparkar. Då hörde jag min tränare ropa ”Anna, du är ingen slagpåse, svara, SVARA!” Han är full av sådana där dubbelbetydelser som han älskar att slänga ur sig. Som man behöver höra då. En gång berättade han att kroppen alltid vill gå den enklaste vägen, så om man gör en statisk styrkeövning t.ex, då behöver man en idiot som skriker ”KRIGA, vad håller du på med, ge inte upp!” för då skärper kroppen sig och rättar sig efter psyket, psyket som säger att jag får inte ge upp nu, måste fortsätta, och jag måste lita på att om min tränare säger att jag klarar det, då klarar jag det. Eller som när jag bad Vicky skrika ”du är inte trött” på klubbmästerskapet. Och fast jag var så matt i kroppen att jag inte förstod hur jag både skulle kunna fightas och försvara mig samtidigt, så hörde jag Vickys ”du är inte trött” och valde att tro på det. 

Så när alla säger att det blir bättre, att jag visst kommer att bli glad igen, att jag kommer att ta mig igenom det här. Då får jag helt enkelt välja att tro på det. Även om jag inte ens tagit mig igenom första ronden och ändå har ömma revben och värk i skenbenen. Gråt i halsgropen och en mental trötthet som gör det till ett projekt bara att få på mig kläderna. 

Jag saknar träningen. Klubben. Stanken av svett och tigerbalsam. Intorkat blod i mattan. Stopp i avloppet i duschen och inget papper på toan. Saknar att veta vad min kropp är till för. Saknar värk och rörelseglädje. Saknar till och med näsblod som rinner av andra anledningar än att jag gråtit sönder kanalerna i näsan. Kampsport kräver en mental styrka. Innan ett sparringpass måste jag lita till 100 procent på mig själv. Att jag kan försvara mig. Att jag kan lita på mig. Så jag ska låta det gå lite tid, men jag älskar ju min sport och allt som hör till den. För att må bättre måste jag ha den, för att ha den måste jag må bättre. Det får gå lite tid bara, som med allt annat.