Det är lördag eftermiddag.
Man målar om badrummet. Man talar om sin vigselcermoni. Man diskuterar om det är bäst med en sång eller två. Hur man gör det stämningsfullt utan att det blir banalt. Under tiden målar man alltså om badrummet. Man tar några steg tillbaka, beundrar, man gör high five för att det blir så snyggt.
Sedan säger den älskade, den så outsägligt älskade, att kärlek inte räcker. Att han har tänkt i två månader. Att han vill göra slut. Och man hulkgråter och frågar om man varit dum i huvudet som inte förstått något. Som målat om badrummet och talat om vigselcermonin. Och han säger att man inte hade kunnat ana något. Att ingen vet. Att det inte gått att se ett enda tecken.
Och allting rasar. Och huvudet blir en tromb av minnen och minnesbilder. Av alla första gånger och den här sista dagen och framförallt allt däremellan. Nej, kanske framförallt all det man hoppats på, som inte hänt än.
Och han går. Han går rakt ut genom dörren.
Och hemmet är inte ett hem längre.
Vi är inte vi längre.
Jag är inte jag längre.
Man gråter tills man känner en smak av galla. Men han har bestämt sig.
Och allting rasar.
Man tänker att om man kan skriva sig ur det här, då kan man skriva vad som helst. Man vill tro på att skaparglädjen ska bli en väg framåt.
Så man stänger inte ner den lyckliga, pastelliga bloggen. Men man ger den en annan inriktning. För hur skulle man kunna skriva om något bra, när allt är så förtvivlat? Men man tänker, att min kreativitet, den ska inte få förknippas med det här nederlaget. Min stackars lilla kreativitet. Min lilla påhittighet. Den måste leva vidare. Om än mindre frekvent.
Kanske kan jag virka mig till uthärdlighet.
Min mormor virkade 400 mössor när hon skilde sig från min morfar. Det gjorde hennes tillvaro uthärdlig. Så visst kan du det! Och kom ihåg att vi är många som tar emot när du faller. Kram Kajsa
SvaraRaderaTänker på dig hela tiden <3
SvaraRaderaAnna!
SvaraRaderaAnvänd inte ordet lilla i samband med dig (typ: "lilla krativitet","lilla påhittighet" . Vi är många som beundrar och uppskattar dig väldigt mycket för allt du så generöst delar med dig av på din supermysiga blogg.
Bara så du vet det! (Även om vi inte syns så finns vi här.)
Nu ska Du tänka jätte mycket på Dig själv.
Kanske kommer det att innebära pyssla och blogga,men bara när du känner för det. Vi väntar på dig.
Kramar från Elvan
Jag har läst och vet inte riktigt vad jag vill skriva men jag vet ändå att jag vill skriva något. Men det känns som om det ändå inte spelar någon roll vad jag kommer skriva. Men skicka en stor KRAM till dig det vet jag att jag vill. Så det gör jag nu.
SvaraRaderaKraaaaaaaaaam!!!
Stackars dig, jag lider med varje stavelse i ditt inlägg! Och det är svårt att säga något utan att det blir för klämkäckt i det här läget, så jag tror att jag låter bli.
SvaraRaderaTa hand om dig.
Kram Annika
Vilken fruktansvärd situation och jobbigt, jag lider med dig.
SvaraRaderaGör som de andra, och låter bli några klämkäcka kommentarer.
Håll ut och ta hand om dig.
/karin
Vilken hemsk och overklig situation. Jag vill bara skriva att jag tänker på dig och att jag hoppas och tror att kreativiteten kan vara en väg tillbaka till lust och glädje. Ta hand om dig!
SvaraRaderaMen fy! När man går i giftastankar och allt. Usch usch usch! Hoppas du kan virka ihop ditt hjärta och att när det är ihop virkat kan ge det till någon som tar väl hand om det.
SvaraRaderaFy fy fy fy.
Men jösses. När jag läste texten tänkte jag hela tiden att det här kan inte ha hänt på riktigt. Såhär går det ju inte till. Eller? Men sen tog texten slut och jag förstod att det var på riktigt.
SvaraRaderaIbland blir livet så fruktansvärt verkligt och hårt och hemskt. Man glömmer rätt ofta bort hur hemskt det kan vara. Det är förbenat synd att man ska behöva bli påmind ibland och det är förskräckligt och oerhört sorgligt att detta drabbat Dig. Och på det här sättet.
Jag vet att Du kommer att hitta tillbaka till det härliga i livet igen, för det gör man. Men just nu gör det ont att tänka på hur ledsen Du är.
Stor kram. Väldigt stor.
Tack alla fina för kommentarerna. Det värmer verkligen. Det låter kanske som en klyscha men det är verkligen sant <3
SvaraRaderaRamlade in på din blogg idag och har kikat runt och hamnade till slut här. Usch, så där får det verkligen inte gå till, det är min mardröm, man måste ju få en chans iaf :-( Hemsk situation han har satt dig i :-( Hoppas du virkar ihop ditt hjärta inom en överskådlig framtid. Du gör helt fantastiska saker!
SvaraRaderaNu har jag läst igenom alla dina "Hjärta smärta" inlägg...Det gör ont i mig. Du skriver så målande, och jag känner med dig! Jag var inte påväg att gifta mig och var inte förlovad heller, men jag och mitt ex(svin), bodde ju ihop och jag blev helt plötsligt(inte alls plötsligt)gravid. När jag träffade dig i fredags så var jag i uppror i mig själv, men du lyste av styrka! Hoppas vi kommer gå fler kvällar i armkrok på gamla stans kullerstenar! Kram, Linn
SvaraRaderaÅh vad glad jag blir, tack Linn! Kram
SvaraRadera