Kärleksmonstret lever vidare

Ett par veckor innan alla hjärtans dag fick jag ett mail från en Facebookgrupp som heter Online Virkcafé. De undrade om de kunde dela mitt mönster för Kärleksmonstret. Min lilla klassiker så att säga. Och idag surfade jag in på gruppen och kunde se ett helt litet kollage med tolkningar! Så himla roligt! 

Optimister

De är för roliga, de där.

Och jag sällade mig till deras skara för ett par år sedan.

Gick några varv runt huset idag på lunchen. Vinkade hej hej till dem där de stod givakt i rabatten. Trotsar frusen tö och tråkmånsars suckar. En handfull limegrönt i allt brunt. Jag dunkade mig själv i ryggen (deras stjälkar räckte inte upp) och hade lite mer stuns i stegen på vägen tillbaka. Glömde bort att jag egentligen inte gillar våren.

Betyda

På ett moln av fempoängsgrädde (kafé Vetekatten får alltid högst semmelbetyg) gled vi idag officiellt in i 30-årskrisen, min Anna och jag. Har liksom inte lärt mig att förhålla mig till den åldern än. Jag brukade alltid vara yngst i alla sammanhang.

Det var en perfekt dag. Semlor på förmiddagen som till sist blev en mycket vårsolig eftermiddag och vi åkte till vår favorit-thai och käkade pad thai tofu. Och vi har varit vänner två tredjedelar av livet.

Finns ingen som med samma precision kan retas med mig eller säga rätt peppande saker eller vara lojal med samma envishet eller få mig att skratta ogenerat högt på tunnelbanan bara genom att skicka ett sms med ett internt skämt eller säga "jag finns alltid här för dig" och få mig att veta att det stämmer till hundra eller drälla sina saker i min lägenhet med samma självklarhet och svara i telefonen oavsett tid på dygnet.

Rakt i hjärtat står hon parkerad hos mig. Och jag hade varit åh så mycket av ett kryp utan henne.

Brev från skogen

Är man uppväxt vid ett skogsbryn framstår det här som mycket märkligt. Det är månader sedan jag vandrade på barrstigar hos mina föräldrar. Visst saknar jag skogen ibland. Och så låg kottarna där, som ett brev från bark och löv. Fem kronor stycket på Odenplan. Mitt i vår lilla storstad. Men att köpa kottar! Nej, det kändes inte som något för mig.

Tö

Jaha det här med att byta jobb hörrni, det tar sin lilla tid i anspråk. Och varför kombinerade jag det med ett större frilansuppdrag? Träning, jobb, frilansjobb. Där har ni min vecka. Uppluckrad med lite finkultur för idag var jag på Dramaten.

Åh Hedda Gabler. Om någon enda kan få mig att vilja rymma m ett teatersällskap är det du. Och hon var så förfinat raljant i Bonnevies tappning, Hedda.

Regnet vann över snön till slut. Typiskt. Och att det var hål i mina skor hade jag helt glömt, tills vi gick i fuktig marschtakt från teatern, Anna K och jag.

Hedda will be Hedda. Det är ett faktum.

Och Anna will be Anna. Det verkar liksom inte bättre.

Tempot är väl en del av det, antar jag.

Förundran

Ja men shit hörrni. Hade aldrig kunnat gissa för ett år sedan att alla hjärtans dag 2012 skulle skilja sig så dramatiskt från den 2011.

Livet upphör aldrig att förvåna. Jag ska sluta att förvånas över det.

Jag är lite sen till en dejt m han jag gillar. Hemma hos mig. Men det gör inte så mycket. Han fick nycklar till Lilla bo i present imorse.

Snön vräker ner. Snart kommer änglarna att landa.

Vardagspoesi

Sådant gillar jag.

Kära Mäklare i Årsta/Enskede/Vantör,

tack för lapparna och visitkorten ni lägger i mitt brevinkast. Ihärdighet är en dygd! Ni berättar att det är många som är intresserade av lägenheter i just mitt område.

Det förstår jag. 

Uppriktigt sagt har jag aldrig bott i en så här välplanerad lägenhet, i ett så här harmoniskt område, aldrig känt mig så självklart hemmastadd så fort. 

Jag menar eftermiddagsljuset i Lilla Bo - det är så guldglänsande varmt att jag också skulle lägga lappar och visitkort i mitt brevinkast om jag var ni.

Men jag flytt int.
Det här är en plats att må bra på.

Tänkte att ni kanske ville veta det, så sparar vi ett träd eller två,

Anna & Lilla Bo

Kaffetåren

Burken med saffransbiscotti är halvtom. Det betyder att jag har haft det trevligt. Först middag med ett par kollegor. Och sedan kom min svägerska hit över helgen. Sociala, vintervackra dagar, men idag gör jag sista dagen "mellan jobb" och börjar mitt nya allvar imorgon.

Men ännu alltså: Ledighetskommittée.

Kaffe kräver inga tårar.

Men kaffetåren den bästa är.

Blomsterspråk

Rosorna jag fick av en kollega såg så ledsna ut att jag doppade dem i vatten och ställde dem på balkongens minus 12 grader. Och de blev nästan ännu vackrare med snökristaller på.

Jag älskar att ägna mig åt detaljer. Att fästa vikt och blick vid blombladens peragamentslika växthud. Ådrorna och de torkade partierna. Kronbladens rosa pansar. Istället för helikopterperspektiv och överblickbarheter. Jag får så höga doser av sådant där i andra sammanhang. En ledig dag hemma, leka med kameran och förstoringsfilter, huttra på balkongen och brottas med bländare och vitbalans. Det är guld.