Lyckligt ovetandes

Utanför vår träningslokal idag träffade jag en gammal träningskompis som jag inte sett på evigheter. "Herregud" sade jag "vi har inte setts på... vaddå två år? Var har du varit?" och så uppdaterade hon mig på det och sedan frågade hon vad som hänt i mitt liv de senaste två åren "jobbar du kvar på samma jobb till exempel? Vad har hänt mer?".

Jag gav henne den korta av den korta versionen: "Nej, jag har bytt jobb och ja klubben har ju flyttat hit från förra lokalen och... ja jag tränar väl som vanligt".

Det fick mig att börja tänka på de här dryga två åren. Om allt som inletts, hänt och varit över sedan jag träffade den här träningskompisen senast. Jag tänkte på den korta av den långa versionen: "Ja alltså jag bytte jobb och träffade en kille och vi flyttade ihop och förlovade oss och jag bytte jobb igen och han dumpade mig och jag köpte en ny lägenhet. Och ja just det. Klubben har också bytt lokal två gånger. Men jag har tränat som vanligt".

Det är tur att man inte vet alla turer livet tar, för då hade man väl kollapsat av pre-traumatisk utmattning.

"Jag ORKAR inte mer" sade min träningskompis en kvart in på passet.
"Kom igen nu" sade jag "det har bara gått två år sedan sist".

Jordgubbsfyrverkeri

 

Idag åt jag jordgubbar till middag. Det var en sådan dag. Fast jag sparade några att fota och slutade inte förrän halva balkongen var nerstänkt med ljummet kranvatten. Bilderna påminner mig om den första dator som min pappa köpte och där skärmsläckaren bestod av pixliga punkter som såg ut att brista ut i färggranna explosioner på skärmen. 

Lakansgardiner

Att stryka nya gardiner är inte så värst kul, men när jag väl fick upp dem kändes det värt det. Jag har det senaste året eller så pendlat mot att gilla mer "gulliga" än "strama" inredningsprylar. Först tyckte jag att mina nya gardiner var väldigt lika lakan, men efter något dygn hade jag liksom vant mig. Nu ser det mest hemtrevligt ut, tycker jag.

Vill man veta hur det såg ut innan gardinerna kom upp kan man titta här.

Virka en Lingon-Lady

Idag är det min tur att stå värdinna för Pysselstafetten! Imorgon är det Jenny som tar över. Tack Stina för initiativet med stafetten.

Jaha. Mens. Igen. Saker som orättvis lönesättning eller faktumet att vi fostras till rätt trista könsroller kan man ju åtminstone påverka politiskt. Men just det här kan man inte göra så mycket åt mer än att… ja lätta upp stämningen så att säga. Lingon-Ladyn rymmer ungefär fyra tamponger och är mycket roligare att ha i handväskan än en OB-förpackning som ändå skrynklas ihop efter att ha levt ett hårt liv mellan mobilen, solglasögonen, plånboken, den där pocketen och läppglanset. Hon kan förresten stå på toaletten eller på skrivbordet också för den delen. Gör en till en väninna eller två, när du ändå är igång!

Du behöver
♥ Garn i tre färger efter tycke och smak. Jag har använt hudfärgat, svart och glitterrosa
♥ Stoppning
♥ En knapp
♥ Amigurumiögon, paljetter, spetsband och liknande att dekorera med

Virkinfo
Varje ny punkt (♥) betyder att du ska upprepa varvet ut, om inte något annat anges.

Huvud
♥ Gör 6 lm och slut till en cirkel
♥ 1 fm i varje m
♥ 2 fm i varje m
♥ 1 fm, 2 fm i nästa m
♥ 2 fm, 2 fm i nästa m – virka 4 sådana varv
Nu är det dags att minska
♥ 2 fm, 2 m ihop
♥  1 fm, 2 m ihop – virka 2 sådana varv
♥ 1 fm i varje m – virka 2 sådana varv
♥ Stoppa huvudet
Nu är det dags att virka ”halsen”
♥ 2 fm i varje m
♥ 1 fm i varje m – virka 2 sådana varv
Byt till svart garn och virka
♥ 2 fm i varje m
♥ 1 fm i varje m – virka 15 sådana varv, fäst och klipp sedan av garnet

Botten
♥ Gör 6 lm och slut till en cirkel
♥ 1 fm i varje m
♥ 2 fm i varje m
♥ 1 fm, 2 fm i nästa m
♥ 2 fm, 2 fm i nästa m
♥ 3 fm, 2 fm i nästa m
♥ 20 lm, fäst med en sm i nästa m

Hår
♥ Gör 6 lm och slut till en cirkel
♥ 1 fm i varje m
♥ 2 fm i varje m
♥ 1 fm, 2 fm i nästa m
♥ 2 fm, 2 fm i nästa m
♥ 1 fm i varje m – virka 3 sådana varv
♥ Virka nu 16 fm, vänd med en lm och virka tillbaka i de 16 med 1 fm i var och en av de 16 m. Upprepa 5 gånger

Montering
♥ Sy fast botten i kroppen, men lämna ca 3 cm som öppning
♥ Sy fast en knapp på ”magen” på Lingon Ladyn, öglan som du gjorde med lm ska gå att på ett praktiskt sätt fästa runt knappen
♥ Limma fast håret, ögonen och eventuellt en spetskrage och någon gullig paljett som hårsmycke

Grönklitt baby

Hoppas att ni har haft fina midsommardagar. Det har jag! Åh, vad jag behövde det här. Nu har vi till och med internet i stugan (det hade vi inte igår).

Jag har kollat på folkdans.

Och sett tigrar (bakom galler. Men ändå. Det fyller väl något syfte. Inte som att ha en älg på Skansen)

Och sett hur dalahästar tillverkas (och köpt en).

Och suttit på en.

Och fotat dalatuppar i vattenpussar.

Och blivit förtjust i en staty utanför Zorngården.

Och hoppat vid fädrens spår (men glömt att springa genom målet).

Och badat bubbel och druckit bubbel och lärt känna en hel drös med nya människor och blivit uppriven när B skickade ett litet märkligt meddelande på Facebook men skakat det av mig (ah men nästan) och ätit god mat och alldeles för mycket sötsaker och skrattat så att jag fått nya skrattrynkor och pratat politik och kärlek och strunt och åkt bil alldeles för snabbt på kurviga vägar och tänkt att det här med långledighet, det är rätt svårslaget faktiskt.

Snart som dalkulla

Jag packar. Jag ska resa bort över midsommarhelgen. Ända till Orsa ska jag och bo i en stor stuga och bada bubbelbad och kanske titta på björnar och dansa runt midsommarstång och allt sådant där. Det ska bli så himla roligt! Förhoppningsvis har jag även internet.

På söndag är det min tur att stå värdinna för pysselstaffetten! Missa inte det för då ska ni få ett mönster på en gullig och ganska användbar grej att virka på under sommarkvällarna.

"Att tänka positivt har ingen dött av" säger jag till spegelbilden. Och så gör jag det. Inte så mycket med flåshurtighet som med ren viljestyrka. För jag har ju så mycket att vara tacksam för i mitt liv. Det har jag faktiskt. Och en dag kanske jag kommer att vara genuint tacksam för att B och jag inte delar liv längre. Han var inte den jag trodde att han var. Så jag antar att det är som Håkan sjunger det, att allt det bästa inte hänt än.

Men jag har hänt mig. Det duger bra det.

Vi hörs snart hörrni.

Nu tänker den uppmärksamma: "har människan alltid den där klänningen?". Svaret är att ja, nästan faktiskt.

Virkat armband

Igår virkade jag ett armband: stolpar, smygmaskor, luftmaskor och så en ögla att fästa runt en knapp. Och så limmade jag på ett sidenband och en till knapp. Jag kommer nog att använda det här armbandet en hel del, det blev somrigt!

Sommarregn

Det är söndag och det regnar och jag borde vara vemodig och rastlös. Men som en glad överraskning bjöd jag mig själv på motsatt humör idag, herregud vilken present! Förra veckan var mitt livs berg-och-dalbana mest, ja, i dal-läge om ni förstår hur jag menar. Men de senaste dagarna har jag faktiskt känt mig tillfreds. Och ni vet min inställning: man får inte roligare än man gör sig. Så jag klädde mig ballerinigt och Maria fotade i regnet och sedan har jag lekt med Photoshop och hittat lösenordet till Spotify igen och lyssnat på Beenie Man och ätit av allt det jag bakade förra veckan när jag var vemodig och rastlös. Ungefär så.

Förburkat bra

Burkar är bra! Särskilt glasburkar är roliga att ha lite oväntade grejer i tycker jag. Hade jag varit inredningsjournalist hade jag skrivit "arrangera små stilleben med hjälp av glasburkar och kära småsaker, det blir ett vackert och uppskattat blickfång". 

En burk till nagellack! Och nej - Dior hör inte till vanligheterna i den. Jag fick det en gång för längesedan. Det har förmodligen torkat. Men jag känner mig lite exklusiv bara av att se på det.

En burk till halsband och broscher! Trassligt värre men det leder ofta till glada återseenden de gånger jag vänder upp och ner på den och hittar glömda favoriter.

En burk till maskindiskmedel! Ja, finns väl inte så mycket att tillägga om det egentligen. Mer än att diskmedlet på håll kan se ut som marränger.

Klä dig som ett paket

Jag har en rosett, eller kanske är det en gammal fluga, som jag köpt på Beyond Retro. Jag brukar fästa den på min svarta kostymklänning eller på linnen av den här typen. Det piffar upp tycker jag. Två säkerhetsnålar är allt som behövs och då har man något som är mittemellan ett halsband och ett nytt plagg. 

"Jag tycker om kläder som gör att man ser ut som ett paket!" sade Maria förtjust när hon såg mig klädd så här idag. 

Jag hade inte tänkt på flugan/rosetten på just det sättet. Men det är ju en galet bra förklaring. Det ska jag ha som riktmärke när jag klär mig (ja, kanske inte varje dag, men då och då). 

Gullifierad tekula - igen

Jag har börjat dricka kaffe igen. De här tre månaderna har det känts så överflödigt: kroppen har varit i sådant oroligt uppror att den inte har behövt triggas ytterligare. Jag har inte ens saknat min dagliga dos koffein. Men de senaste kanske två veckorna har det krupit på mig. Mitt te har bytts tillbaka till kaffe. Och jag som har köpt dyrt Kusmite och allt! Det var ju himla snopet. Ikväll gullifierade jag ytterligare en tekula, för det är ju väldigt mysigt med te, det är det faktiskt. Den förra hittar ni alldeles precis här.

Biscotti

Jag har länge velat baka biscotti men eftersom jag inte, trots idogt letande, lyckats hitta ett recept utan ägg har jag låtit bli. Nu har inspirerande Vegankrubb lyckats istället! Du hittar Björns recept här. Men nästa gång ska jag bara ha i mandel istället, hasselnötterna kändes lite malplacerade i smakpaletten tycker jag. Jag hade hoppats på att kunna frysa dem men efter att ha googlat runt en stund förstod jag att det inte är någon bra idé. Tog visserligen med större delen av satsen till jobbet och efter halv trefikan idag kommer jag nog inte behöva bekymra mig om hur jag ska förvara dem...

Mina vingar ska ta mig dit

Jag pratade med en person idag som gav mig perspektiv på saker och ting. Och för första gången sedan allt, kunde jag plötsligt skönja en om än aldrig så liten glimt av entusiasm längst inne i mig.

Herregud. Vad som helst kan ju hända. På det bra sättet.

Jag trodde min framtid var helt utstakad. Också det på det bra sättet. Jag var så nöjd över bilden av de närmaste åren som jag och B målade upp tillsammans. Att ha förlorat den har uteslutande känts som en förlust av episka mått. Jag vill ju ha allt det där. Barn och tre sorters djur och två ringar på fingret. Men inte med honom. Jag förstår ju det nu. Inte med honom.

Men så har det ju varit det där med ”nyorientering”. Som har varit det absolut svåraste. För jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen nu. Mer än att börja om med hela projektet och sådant känns ju sällan lockande. Och så idag när tunnelbanan rullade sakta över skanstullsbron mot Gullmarsplan slog det mig: jag har ju nyorienterat mig flera gånger.

När jag gick på högstadiet var jag övertygad om att jag skulle bo på en gård på landet i Västergötland och försörja mig som journalist och fotograf. Bilden av hur min blivande man skulle vara var ytterst vag, men jag hoppade att han skulle ha ett exotiskt namn (jag var lite förtjust i en isländsk kille som gick på skolan).

Under gymnasietiden kunde jag inte se någon annan framtid än en i Stockholm där jag skulle jobba som journalist och ha massor av intressanta politiska projekt vid sidan av.  Min kille skulle antingen ha halvlångt, lockigt brunt hår och vara ”alternativ” eller vara 20 år äldre än mig och rätt mycket som Ulf Lundell.

När jag var drygt 20 och verkligen bodde i Stockholm men i huvudsak pluggade till kulturvetare, även om jag visst skrev vid sidan om, var den enda karriär jag kunde se framför mig den som förlagsredaktör. Jag fantiserade om en man som var grafisk formgivare och hur vi skulle starta ett förlag tillsammans. 

Så blev jag 25 och hade en rätt omfattande 25-årskris där jag ifrågasatte ungefär alla framtidsplaner jag haft dittills. Jag drog slutsatsen att det här med att fokusera på karriären nog inte till 100 procent var vad jag ville. Jag kanske inte ens borde bo i Stockholm? Och precis då fick jag ett grymt jobb och blev samtidigt ihop med B som var 20 år äldre men inte alls som Ulf Lundell och jag tänkte att så länge man lever med den man älskar och har ett arbete som är intressant, då är livet rätt mycket av spunnet socker och honung faktiskt.

Och så nu då. 28 år. Det är inte så pjåkigt ändå, att ha flaxat sig ända hit. Jag kommer att hitta en ny plats, mina vingar ska ta mig dit. Hur tungt det än är just nu, just idag, hur mycket marken än drar. 

Jag är inte där än, men det räckte med tio sekunder av nyfiken entusiasm idag, ett ”var ska jag hamna?” som var utan darr på rösten. Ni anar inte hur bra det kändes. Som ett kryddmått vaniljsocker i en liter vetemjöl.

Gör en låda för minnessaker

"Kan du göra en ny sån där låda till mig?" ringde min Anna och sade för ett tag sedan. Jag var helt nollställd. "En sådan där låda"? Det visade sig att jag lagom till förra årsskiftet pimpat en skolåda till Anna för att hon skulle kunna spara biobiljetter, konsertflyers, flygbiljetter och liknande i den. Vi gillar att spara på sådant, Anna och jag.

Till sist fick jag tummen ur och nu i helgen (och lagom till att Anna försvann till Los Angeles för ett par veckor) blev den färdig. Lite av min tapet, ett fint omslagspapper, spetsband i plysch, klistermärken och sidenband. Förväntansfullt tom och lite hoppfull står den i mitt sovrum så länge. Det får bli en välkommen-hem-present när hon kommer tillbaka. 

Så går en dag

Tre månader nu. Jag tänker fortfarande på hur det blev så här och på mig och B hela tiden. Verkligen. Inte bara som en fras utan hela tiden. Det finns i bakhuvudet om jag inte funderar aktivt. Mitt andra liv, mitt tvåsamhetsliv och att det upphört känns både verkligt och helt overkligt. Som man minns sin högstadietid eller som man känner sig efter en charterresa när man är tillbaka på jobbet. Fascinationen för att det där - också - var jag. Att det där, också, var mina platser.

Jag saknar tryggheten i tvåsamheten mer än högstadiet eller charterresor.

Igår gjorde jag en ny laddning müsli. Jag köpte en dammsugare som matchade mina mattor (och ganska många av mina köksredskap). Jag tittade på foton som var minst tio år gamla. Jag virkade.

Långsamt kommer jag in i nya, egna, rutiner. Singelrutiner, antar jag. Eller bara Annarutiner. På mina söndagar sover jag länge, äter en ovanligt stor frukost och vid lunchtid beger jag mig till klubben för ett 1,5 timmas träningspass. Och det är en, trots allt, rätt perfekt söndag i mina ögon.

Den här gången snålade jag inte med russinen. Då slutar det ändå bara med att jag "toppar" müslin med extra..

Matchning är bra! På byrån står en helt underbar städspray som jag köpte på Iris Hantverk i stan, den doftar lavendel och mint! Man kan ju bli städgalning för mindre.

Välkommen in

Så där ja. En månad i Lilla bo. Då är det väl dags att visa åtminstone ett par bilder på hur jag har det. Sovrummet och badrummet var inte alls på humör idag, men då har vi ju något att se fram emot, eller hur? Gud vad svårt det är att fota inredningsbilder! Jag som mest fotar detaljer, jag tycker det ser så plottrigt ut med de här perspektivbilderna. Och så känns inte Lilla bo alls. 

I hallen valde jag till sist tapeten "Fashion" från Firm Living. Mattorna från Pappelina sparade jag till ungefär hur länge somhelst när jag var student. Jag har haft dem i evigheter men tröttnar aldrig.

Lilla bo har öppen planlösning och mittemot köksdelen har jag matbord och det är oftast här jag sitter och bloggar. Hyllan med alla små fack köpte jag på Myrorna i Norrköping som är ungefär det bästa Myrorna jag någonsin varit på. Långt från Stockholmspriser och med ett fantastiskt utbud.

Köksdelen som det växer en hägg utanför (och orkidéer innanför) och där det finns så bra med plats för alla mina burkar och småsaker.

Jag är så himla glad att jag slog till på väggbilden från Pip Studio. Det går inte att se sig mätt på den! Till vänster skymtar hallen igen, med prinsessig guldspegel.

Virka ett hårband

Jag virkade ett hårband. Man skulle förstås kunna göra det bredare, pynta det med virkade blommor, pärlor och knappar. Jag har på känn att det kommer mera i den här genren från Stadshimmel. Det är liksom ännu roligare att ha hårband när man har lugg.

Så här virkade jag det ni ser på bilden

Jag lade upp en väldigt massa luftmaskor, så att de räckte runt huvudet och det gick att knyta bak i nacken.

Jag virkade en smygmaska i varje maska knappt en decimeter och sedan en stolpe i varje maska (fram till den där sista knappa decimetern där det blev smygmaskor igen).

Lätt som en plätt!

Ombyte förnöjer

Min Anna är dansare och ibland uppträder hon på företagsevent och sådant och dansar indisk bollywooddans. Dräkten är lite svår att få på sig själv och idag bad hon mig att vara med och hjälpa till. Jag presenterade mig ogenerat som "Annas dansassistent". Jag hittade förstås på titeln själv men det var ingen som ifrågasatte den. Jag fick gå runt och verka lite viktig och var förstås galet stolt när Anna väl satte igång. Jag älskar att se Anna dansa. Men ändå. Jag går tillbaka till mitt vanliga jobb imorgon.

Och ingen kamera hade jag med mig, bilderna är från min Iphone.

Limedrömmar

 

Bilden är appropå det här inlägget. Men nu, mina vänner, ska jag hjälpa föräldrarna i trädgården. Och sedan ska jag gå med några limedrömmar till mormor och morfar. Och snipp snapp snut så var långledigheten slut.

Kärlekar

Det finns de som säger att de aldrig blir kära. "Jag har så svårt för att bli käääär" säger de.

Mitt problem har alltid varit det omvända. Jag har så lätt för att falla, trilla dit, få någon på hjärnan. Jag tror på kärlek vid första ögonkastet för jag brukar alltid veta direkt. Som den där Boyedikten ni vet, "jag mötte min herre idag, darrande kände jag genast igen honom" (inget direktcitat så ni som googlat fram det för en gymnasieuppsats - leta vidare eller gå till ursprungskällan). "Jaha" tänker jag "då var det klippt igen".

Idag har jag träffat personen som var min första stora kärlek. Katrin. Vi var tio år. Jag minns inte hur jag först fick syn på henne eller vad som fick mig intresserad. Jag var dålig på att knyta rosetter. Just den där dagen försökte jag få knut på skorna så fort jag bara kunde. Jag sprang till hennes del av skolan och hann upp henne just innan hon skulle segla ut från skolgården. "Vill du leka med mig idag?" Förmodligen visste jag redan svaret. Det gör jag alltid. När vi hade lekt tre gånger sade vi att vi var bästisar.

Kärlekar. Alltid samma sak. Jag vet direkt. Har inget tålamod.

Vissa rostar bort, andra gör det inte.

Det var fint idag. Att äta mintglass med Katrin. Dofta av hennes cigarettrök. Se hur andra tittade storögt på hennes blonda hår.Tänka att livet, det var rätt schysst av dig ändå, att ge mig just den här egenskapen, även om jag förbannar den ibland. Bättre att falla för hundra idioter och hitta ett guldkorn, än att stå dubbelvikt i någon halvdan kärleksflod och vaska och hoppas på det bästa. Och sedan ta kattguld för den äkta varan. Ah men det tror jag.

Vi två, tio år. Jag var alltid huvudet kortare.

178 centimeter senare.

Drömmar

Mina föräldrar och jag passar mina systersöner i två dygn. De är tre och fem år och fulla av one liners och livsfilosofiska funderingar. Det är så fint att ha dem här och intensivumgås. Idag bakade vi drömmar. Av alla småkakor har de det finast namnet.

"Anna varför bakar du jämt?" sade femåringen.

"Jag tänker så bra när jag bakar" svarade jag.

Vi hade i skalet och saftet från en lime också och kakorna blev goda om än plattare än vad jag hade hoppats på.

"Anna" sade femåringen igen (han inleder majoriteten av meningarna med mitt namn) "varför ville B gå ifrån dig egentligen?"
"Jag vet faktiskt inte" svarade jag ärligt "Han var nog inte den vi trodde att han var"

En liten stunds tystnad.

"Jag undrar vem han ska gifta sig med istället"
"Jag vet faktiskt inte..."
"Jag undrar vem DU ska gifta dig med istället!"
"Det är mycket mer spännande att fundera över tycker jag! Hoppas det blir med en snäll kille".

För drömmen blev ju som bekant lite plattare än vad jag hoppats på. Och jag är singel igen i mammas och pappas trädgård.

"Är man verkligen vuxen om man inte är gift och inte har körkort?" fortsatte femåringen när vi låg utsträckta på gräsmattan.
"Ja" sade jag med eftertryck "för att vara vuxen är att göra precis som man vill. Och det gör ju jag. Så jag är vuxen."

Så ni som tvekade, nu vet ni det. Så det så.

Som ögon när barnen är små

Jag borrade ansiktet i brorsdotterns hår och sade "kan du inte bli liten igen? typ fyra år? för min skull?" men hon log bara milt överseende. 

Jag är barnsligt förtjust i Pariserhjul. Jag flyttade till Stockholm två dagar efter studenten för att köra det som fanns på Gröna Lund på den tiden. De är så gammaldags romantiska och får mig att tänka armkrok och soliga dagar och regniga nätter. Typ. Nu finns det ett i pendeltågsförorten där jag växte upp. Tillfälligt visserligen, men ändå. Mina fyra syskonbarn, bror och mamma och pappa åkte ner och provåkte. Sedan testade vi ett par av de andra attraktionerna som det kringresande tivolit hade. Jag skrattade från magen och tårarna rann, tills illamåendet kom krypande. Långsamt men överväldigande. Varför är det så när man är vuxen?

Och brorsdottern blev knappast fyra igen men vi var i alla fall barnsligt förtjusta när vi satt högst upp i Pariserhjulet och betraktade vår lilla värld från ovan.

Och jag slits så mellan att sakna det B och jag hade och att spela hurtiga låtar om kvinnokraft och att hoppa upp i sadeln igen och på dem bara. Jag slits nästan mer när jag är här, som om kontrasten blir tydligare. Så det är märkligt att jag fortfarande är i ett stycke. Men i slutändan måste jag välja att tänka positivt. Måste jag sjunga Britney och "I've got nine lives like a kitty cat" om och om igen i huvudet. Springer jag mina kilometer i skogen på morgonen. Pussar jag barnpannor. Och, eftersom jag är här, försöker jag verkligen nynna ett ah men kom igen Anna, vad skulle du annars göra?

Vad skulle jag annars göra.