Som ögon när barnen är små

Jag borrade ansiktet i brorsdotterns hår och sade "kan du inte bli liten igen? typ fyra år? för min skull?" men hon log bara milt överseende. 

Jag är barnsligt förtjust i Pariserhjul. Jag flyttade till Stockholm två dagar efter studenten för att köra det som fanns på Gröna Lund på den tiden. De är så gammaldags romantiska och får mig att tänka armkrok och soliga dagar och regniga nätter. Typ. Nu finns det ett i pendeltågsförorten där jag växte upp. Tillfälligt visserligen, men ändå. Mina fyra syskonbarn, bror och mamma och pappa åkte ner och provåkte. Sedan testade vi ett par av de andra attraktionerna som det kringresande tivolit hade. Jag skrattade från magen och tårarna rann, tills illamåendet kom krypande. Långsamt men överväldigande. Varför är det så när man är vuxen?

Och brorsdottern blev knappast fyra igen men vi var i alla fall barnsligt förtjusta när vi satt högst upp i Pariserhjulet och betraktade vår lilla värld från ovan.

Och jag slits så mellan att sakna det B och jag hade och att spela hurtiga låtar om kvinnokraft och att hoppa upp i sadeln igen och på dem bara. Jag slits nästan mer när jag är här, som om kontrasten blir tydligare. Så det är märkligt att jag fortfarande är i ett stycke. Men i slutändan måste jag välja att tänka positivt. Måste jag sjunga Britney och "I've got nine lives like a kitty cat" om och om igen i huvudet. Springer jag mina kilometer i skogen på morgonen. Pussar jag barnpannor. Och, eftersom jag är här, försöker jag verkligen nynna ett ah men kom igen Anna, vad skulle du annars göra?

Vad skulle jag annars göra.