Kärlekar

Det finns de som säger att de aldrig blir kära. "Jag har så svårt för att bli käääär" säger de.

Mitt problem har alltid varit det omvända. Jag har så lätt för att falla, trilla dit, få någon på hjärnan. Jag tror på kärlek vid första ögonkastet för jag brukar alltid veta direkt. Som den där Boyedikten ni vet, "jag mötte min herre idag, darrande kände jag genast igen honom" (inget direktcitat så ni som googlat fram det för en gymnasieuppsats - leta vidare eller gå till ursprungskällan). "Jaha" tänker jag "då var det klippt igen".

Idag har jag träffat personen som var min första stora kärlek. Katrin. Vi var tio år. Jag minns inte hur jag först fick syn på henne eller vad som fick mig intresserad. Jag var dålig på att knyta rosetter. Just den där dagen försökte jag få knut på skorna så fort jag bara kunde. Jag sprang till hennes del av skolan och hann upp henne just innan hon skulle segla ut från skolgården. "Vill du leka med mig idag?" Förmodligen visste jag redan svaret. Det gör jag alltid. När vi hade lekt tre gånger sade vi att vi var bästisar.

Kärlekar. Alltid samma sak. Jag vet direkt. Har inget tålamod.

Vissa rostar bort, andra gör det inte.

Det var fint idag. Att äta mintglass med Katrin. Dofta av hennes cigarettrök. Se hur andra tittade storögt på hennes blonda hår.Tänka att livet, det var rätt schysst av dig ändå, att ge mig just den här egenskapen, även om jag förbannar den ibland. Bättre att falla för hundra idioter och hitta ett guldkorn, än att stå dubbelvikt i någon halvdan kärleksflod och vaska och hoppas på det bästa. Och sedan ta kattguld för den äkta varan. Ah men det tror jag.

Vi två, tio år. Jag var alltid huvudet kortare.

178 centimeter senare.