Mina vingar ska ta mig dit

Jag pratade med en person idag som gav mig perspektiv på saker och ting. Och för första gången sedan allt, kunde jag plötsligt skönja en om än aldrig så liten glimt av entusiasm längst inne i mig.

Herregud. Vad som helst kan ju hända. På det bra sättet.

Jag trodde min framtid var helt utstakad. Också det på det bra sättet. Jag var så nöjd över bilden av de närmaste åren som jag och B målade upp tillsammans. Att ha förlorat den har uteslutande känts som en förlust av episka mått. Jag vill ju ha allt det där. Barn och tre sorters djur och två ringar på fingret. Men inte med honom. Jag förstår ju det nu. Inte med honom.

Men så har det ju varit det där med ”nyorientering”. Som har varit det absolut svåraste. För jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen nu. Mer än att börja om med hela projektet och sådant känns ju sällan lockande. Och så idag när tunnelbanan rullade sakta över skanstullsbron mot Gullmarsplan slog det mig: jag har ju nyorienterat mig flera gånger.

När jag gick på högstadiet var jag övertygad om att jag skulle bo på en gård på landet i Västergötland och försörja mig som journalist och fotograf. Bilden av hur min blivande man skulle vara var ytterst vag, men jag hoppade att han skulle ha ett exotiskt namn (jag var lite förtjust i en isländsk kille som gick på skolan).

Under gymnasietiden kunde jag inte se någon annan framtid än en i Stockholm där jag skulle jobba som journalist och ha massor av intressanta politiska projekt vid sidan av.  Min kille skulle antingen ha halvlångt, lockigt brunt hår och vara ”alternativ” eller vara 20 år äldre än mig och rätt mycket som Ulf Lundell.

När jag var drygt 20 och verkligen bodde i Stockholm men i huvudsak pluggade till kulturvetare, även om jag visst skrev vid sidan om, var den enda karriär jag kunde se framför mig den som förlagsredaktör. Jag fantiserade om en man som var grafisk formgivare och hur vi skulle starta ett förlag tillsammans. 

Så blev jag 25 och hade en rätt omfattande 25-årskris där jag ifrågasatte ungefär alla framtidsplaner jag haft dittills. Jag drog slutsatsen att det här med att fokusera på karriären nog inte till 100 procent var vad jag ville. Jag kanske inte ens borde bo i Stockholm? Och precis då fick jag ett grymt jobb och blev samtidigt ihop med B som var 20 år äldre men inte alls som Ulf Lundell och jag tänkte att så länge man lever med den man älskar och har ett arbete som är intressant, då är livet rätt mycket av spunnet socker och honung faktiskt.

Och så nu då. 28 år. Det är inte så pjåkigt ändå, att ha flaxat sig ända hit. Jag kommer att hitta en ny plats, mina vingar ska ta mig dit. Hur tungt det än är just nu, just idag, hur mycket marken än drar. 

Jag är inte där än, men det räckte med tio sekunder av nyfiken entusiasm idag, ett ”var ska jag hamna?” som var utan darr på rösten. Ni anar inte hur bra det kändes. Som ett kryddmått vaniljsocker i en liter vetemjöl.