En sak som gör mig ännu mer ledsen över allt det här, det är B:s plötsliga empatiska kovändning. Trots att han vet hur jag känner mig, svag och kränkt och chockad och förvirrad, låter han mig sköta det mesta av det praktiska med faktumet att vi har gjort slut.
Igår kom jag hem till en lägenhet där kylskåpet slutat att fungera. Ett kylskåp det låg kött i. Det betyder att antingen har B någon som bor med honom när han är där (och det har ju jag också, så inget konstigt med det egentligen) eller så har han börjat äta kött själv. Men kött i ett kylskåp som inte bara är avstängt – utan varmt. Ni förstår själva. Och ändå orkar jag inte ta tag i det. Trots lukten. Tänker att nej, något ska faktiskt du ta ansvar för. För jag orkar inte mer. Jag har träffat jurist och jag har förberett allt inför bodelningen. Det är jag som letar efter någonstans att bo och det var jag som kontaktade värden när avloppet slutade fungera i förra veckan.
Och jag tänker att hit men inte längre. Faktiskt. Hur svag jag än känner mig. Och måste jag välja mellan stolthet och ruttet kött, då väljer jag min stolthet. Från och med nu väljer jag den.
Äskar dig! <3
SvaraRadera/hajen