En sorts kampsång

Jag var ett sentimentalt barn och en nostalgisk tonåring. Har lådor och boxar och tjogtalet anteckningsblock i två större lådor här hemma. Anteckningar, biobiljetter, kladdade lappar skickade till klasskamrater, novellutkast, dagböcker, foton, ritade serier, block där jag skrivit ner då betydelsefulla sms, självporträtt.

Jag tänkte de skulle säga mig någonting, när jag var på en annan plats i livet.

Är så trött på det där. Och kanske är det därför jag har tacklat min separation som jag har gjort. Det är som en dröm. Och jag vill bara gå vidare. Ingenting att stoppa i lådor. Ingenting att spara på. Min blick är naglad framåt.

Stod på ett dansgolv på konferensen jag var på med jobbet. Det skiljer mycket i ålder mellan oss knappt hundra som arbetar tillsammans. Klassisk konferensmusik alltså. Klichéer från 70-talet och framåt upplättat med ett par hittar från det här decenniet. När "I will survive" spelades kom en av mina favoritkollegor, hon är väl en 25 år äldre än mig, fram och sade "det här är alla kvinnors kampsång Anna".

Och jag stod där. Med konferensmusiken sprängande i öronen. Och den där låten var inte bara en kliché längre. Jag brukade veta allt. Nu vet jag inte riktigt vart jag ska längre. Knappt vad jag vill. Det gör inte så mycket. Jag antar att det ger sig. Man kan bryta ihop när ingen ser. Och ändå hålla huvudet högt. Livet är inte det som hänt, som man har stoppat i lådor. Och inte den där framtiden man jäktar mot heller. Det pågår just nu. I en nystädad liten lägenhet en lördag, mittemellan vemod och försiktig framtidstro. Ett glas vatten, ett gäng Ipren, ett klänningsmönster och ett bröd i ugnen. Just där.

First I was afraid
I was petrified
Kept thinking I could never live
without you by my side
But I spent so many nights
thinking how you did me wrong
I grew strong
I learned how to carry on

/.../

It took all the strength I had
not to fall apart
kept trying hard to mend
the pieces of my broken heart