Inte en enda dag till

Det är något uppfordrande i frågan "hur mår du?" så som den ställs till mig numera. Den får mig att känna mig bedömd. "Herregud det har ändå gått två månader, nu måste väl människan ha repat sig". Och MVG-flickig som jag är svarar jag ”Jodå helt okej, lite bättre faktiskt”.

Men för mig är det ju bara (inte ens) två månader.

Det är klart att det inte är lika illa som det var det där första dygnet, de första två veckorna. Men med tanke på exakt hur dåligt det var då så säger kanske inte ”okej” just nu så mycket.

Kanske är jag överkänslig.

Imorgon går mitt flyttlast. Det är ett av mina hålldatum. Barnsligt, det är sant, men ni vet hur det kan vara: ”bara jag får flyttat då är jag ett stort steg mot att må bra igen”. Nästa hålldatum är det då vi skulle ha gift oss. Bara det passerar. Bara den augustidagen är över. Då är jag en bit på vägen. Det måste jag tro.

Men hur säger man hej då, i en situation som den här? Jag ska posta nyckeln. Men mer? Jag funderar på att skicka med ett brev, men jag blir lätt så yvig i sådana texter. Ett sms? Är inte det ynkligt. Efter de här åren?

Veronica Maggios nya albmum hade inte kunnat komma mer lägligt. Jag spelar sönder titelspåret. Det är som en tröst, som en vän, som min röst i mitt huvud. ”Du kan gråta mitt på gatan/men jag glömmer aldrig bort vad du gjort/Du får passa dig som satan/för jag glömmer aldrig bort vart du bor”. Hur skulle jag kunna glömma var han bor. Jag har ju bott där. Älskat och odlat drömmar så omsorgsfullt i stora krukor.

Inte en enda dag till.