Resfeber

Längtar efter nya miljöer. Att förirra mig i dofter och bland människor jag inte känner igen. Jag drömmer om lagom mycket äventyr och att komma hem liksom återfuktad, förnyad.

Förra gången åkte jag långt bort. Så väldigt långt bort. Jag såg skyskraporna i New York och förälskade mig i Brooklynbron. Jag uppfyllde barndomsdrömmar och stod på savannerna i Masai Mara och i Ngorongoro. Behövde inte ens använda teleobjektivet för att fota lejonen. Indiska oceanen var lågsäsong-kall och Stone Town fick mig att drömma orealistiska drömmar om att bli utlandssvensk. Jag var i Agadir och Marrakech för första gången och tänkte att allt som stod i guideboken om "sagostaden" var sant.

Det där var platser som stöttade upp ett slitet hjärta. Men för att vara ärlig: det hade varit bra platser att må bra på.

Så jag längtar efter nya miljöer. Och jag räknar kronor och ören och kalkylerar och scannar resesajter och synkar med semesterdagar. Men kanske är det Neverland jag drömmer om.

Någon gång längre fram, lagom långt bort, när hemma är en bra plats att må bra på, ska jag resa dit det doftar annorlunda igen. Och oroa mig för vaccination och resekassa och minneskort till kameran. När det inte är en världsdel mellan Sankt Eriksplan och Gullmarsplan, en kontinent mellan adressen där jag är folkbokförd och den där jag ska bo. Då är det taxi. Arlanda. Resten av världen.