Lager på lager

Ibland tänker jag att jag älskar Stockholm, att jag stannar här, inte så mycket på grund av saker som trots dem.

Här har jag haft de bästa stunderna, och de värsta. De största nederlagen och den mest intensiva euforin. Och det är svårt att vara uppfylld av allt det som just varit och vad som blev av det, och samtidigt försöka minnas det som hände långt innan. Men här existerar allt i lager och ingenting är mer eller mindre verkligt än något annat. 

Som när jag hade den där perioden då jag umgicks mycket med utbytesstudenter. De hade aldrig sinande förråd av östeuropeisk sprit. Efter förfesterna dansade vi på klubbar lite överallt i stan. En natt ville de absolut se soluppgången över Söder och vi fördrev tid och väntade på gryningen. Och när den kom plockade en kille och jag fång med lila syréner och sedan promenerade vi genom stan, ner till centralen, och väntade på att pendeln skulle börja gå. Det var ingen romantisk stämning i luften, men en otvungenhet. Och fåglarna sjöng som tokiga.

Sådant har ju också hänt här.

Det som hände mellan B och mig, det är inte stadens fel.

Dagar som den här, när man kan stå på Slussen och se hipsters och förortskids och allt däremellan trängas på kajen längst med vattnet och facebooka om solen, så kan jag känna att det är här jag ska vara. Jag och alla mina lager av minnen och faser. Precis här blev jag vuxen. I omgångar.

B och jag susade fram just vid Slussen på våra cyklar en sommar när bilarna lämnat city. Jag lade huvudet bakåt och skrattade från magen, som en film ni vet. Allt jag kunde tänka på var hur bra jag hade det. 

Och turisterna som går här nu, de fotar allt och rasslar med sina H&M-påsar och ler åt varandra och tänker kanske, som man gör när man reser: "man kan omöjligt vara ledsen om man bor här". 

Stan lilla stan. Vem är väl som du? 

Ingen i hela världen.