I drömmarna är jag arg. Jag klättrar upp för berg, slow motionspringer genom varuhus stora som städer och reser genom Science Fictionvärldar för att säga mitt hjärtas mening och ett sanningens ord till B. När jag finner honom skriker jag vad jag har att säga i falsett, ett tonläge jag inte vet om jag skulle kunna uppbringa i vaket tillstånd. Jag är frustrerad och gråter och når inte fram till honom. Men arg är jag. I vaket tillstånd förbyts känslan till uppgivenhet.
Vårt hem ser länsat ut. Pappa och jag har fyllt pysselrummet med kartonger. Nästan alla sötnosiga detaljer som stått framme var mina redan innan vi flyttade in, eller köpt på mitt initiativ för mina pengar. Vårt hem har varit som ett levande väsen för mig. Jag har bäbispratat lugnande med det, pysslat om det. Fick nästan skuldkänslor, inte för B:s skull men för hemmets, lilla hemmet, när jag såg skövlingen. Tvångstankar om att göra det lite hemtrevligt ändå, fast jag dunstar, sakta men så säkert, från alla rum. Kondens att vädra ut. Min doft kommer att försvinna, men trapphuset kommer nog ha kvar sin i tid och evighet. Det tror jag.
Så mindes jag, det var han som lade oss i ruiner. Jag plockar bara upp spillrorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar