Sol inne och i sinne ni vet. Jag tycker om när vädret matchar sinnesstämningen. Det är taktfullt på ett sympatiskt sätt.
Jag har aldrig tyckt om våren. Det är något som går i arv hos kvinnorna på pappas sida. Eller så är det något som någon bara sade på en studentmottagning för hundra år sedan. Jag minns ett stormigt förhållande, vi var så bär-lika att det var löjligt, naturligtvis skydde han också april och maj (i värsta fall även mars ibland). Jag minns ett sista, liksom domedagslikt, samtal om vår framtid en natt. Och den stora uppgivenheten över att allt var över. När vi lämnade hans andrahandslägenhet på morgonen hade krokusarna slagit ut i rabatten. ”Och naturligtvis har det blivit vår” sade han och vi visste båda vad han menade. Det tog rätt långt innan jag kunde le bitterljuvt åt det där. Det har blivit bättre med tiden. Vårtröttheten tar fortfarande tag i mig men den rastlösa oron, den har sjunkit undan.
Bodelningen är klar. Jag retirerar till mina föräldrar över helgen.
Och under vårt samtal igår föll blötsnön. Tunga, våta flingor smattrade mot rutorna. Idag ett gråfilter över stan.
Taktfullt av vädret. Det måste man säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar