Ett hem ska vara som Fågel Fenix

Min första lägenhet låg i en pendeltågsförort. Jag blev vuxen där. Mellan 19 och nästan 26 händer en del. Den betydde mycket för mig, den där lägenheten. Jag kan alla promenadvägar och jag vet hur sjön Magelungen ser ut alla årstider. Mina föräldrar säger ibland att det känns som att jag aldrig trivdes i min andra lägenhet, den i Aspudden. Men det gjorde jag.  Aspudden är underbart, lägenheten var stor och praktisk och jag kallade den för Varglyan. Det var bara det att när jag flyttade dit, var jag kär i B för första gången. Och han hade lämnat mig för första gången. Jag plockade ettan vid sjön Magelungen i lådor och det hade jag räknat med att göra ändå, men med honom. Jag såg ett annat liv lösas upp som en hägring, fann mig själv ensam som vanligt, i en ny etta.

Någonstans tvättade jag aldrig bort det där från Varglyan. Någonstans stod den alltid för ett misslyckande, för uppluckrade planer. Där bidade jag min tid mer än jag fångade dagarna. 

När jag var kär i B för andra gången och vi flyttade ihop på riktigt i Vasastan var det som att alla bitar föll på plats. Jag har skrivit om det tidigare. Jag lade min kärlek så varsamt i varje kvadratcentimeter. Såg oss bo där om tio år. Om femton. Jag hade aldrig räknat med att det skulle göra så ont att lämna vårt hem. Jag har inte satt min fot på Sankt Eriksplan sedan maj. Ibland, innan jag somnar, ser jag fortfarande hur det såg ut. Var möblerna stod och hur städskåpet var organiserat. 

Samtidigt är Lilla bo hemma på det där sättet som min första lägenhet var. Här kan man dra en lättnadens suck, och det är så lätt, så lätt. Symbolvärdet här är att jag klarar allt. Här blev jag lycklig igen. Det är ju otroligt.

Jag tänker att ett hem ska vara sådär. Som Fågel Fenix. Och förmå en att resa sig ur askan igen och igen.