Ett år. Ett så märkligt år. Det första jag sade när min syster ringde var ”jag kommer aldrig att bli glad igen” och hon sade ”men det blir man, Anna det blir man”.
Personliga katastrofer sammanfaller (lyckligtvis) sällan med världens egna. Men mina nära och jag satt i mitt upplösta hem och såg bilderna från Japan på den något överdimensionerade TV som han jag levt med köpt som plåster på såren efter att vi stått på Arlanda fel datum en sommar.
Jag grät så mycket att jag drack vätskeersättning för att kompensera saltförlusten.
Det var fint att gråta hos mina nära. Jag har aldrig kunnat det. Måste alltid hålla masken, hålla dragen och tonfallen. Det var något befriande att släppa allt, visa alla delar. Inte ligga själv på golvet under köksbordet eller sittandes i hallen eller ensam på balkongen med tänderna fästa över knogarna.
Ett år. Ett så märkligt år. Jag är fortfarande rädd för samma saker: att något gick sönder som inte går att laga. Jag har fortfarande samma taktik: att gå för att gå vidare. Blicken är ankrad framåt.
Det finns mycket att hobbypsykologisera över det.
På träningen är det alltid någon som spårar ur. Som inte kan ta att de avancerade övningarna är just det – avancerade. Idag sade vår tränare till en kille som svor och stannade upp varje gång han gjorde samma fel: ”Lägg inte energi på att bli besviken, utan fokusera på vad du ska göra bättre nästa gång istället”.
Vid allt heligt.
Allt profant.
Jag försöker.
Jag saknar den jag var bara.
Jag minns allt från förra året. Från veckorna som följde. Lukter, strider, kroppens tyngd och sinnets.
Men också mina nära. Allt de gjorde för mig och självklarheten i det. Och det minnet är ljust.
Hela den sorgliga historien kan man läsa under kategorin ”Hjärta smärta”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar