Om mål i mun och hybris

VARNING: inlägget innehåller drag av präktighet.

Jaha det kändes ju helt okej det här med att ställa klockan och gå till jobbet. Jag har varit ledig lika oförskämt länge som en skolelev. Iklädd något snyggt (det har mest blivit mysbyxor det senaste) och ganska peppad hoppade jag på bussen mot Gullmarsplan. Det är alltid trångt på Årstabussarna. Jag råkade snudda vid en karl. Rätt alldaglig på sitt vis. Trodde jag.

"Rör du min väska igen jävla fitta ska jag sparka ihjäl dig din jävla fula kärring". Sade han.

Likt Grynet är jag nu inte en person som tar skit. Särskilt inte från kvinnoföraktande low lifes som inte har något bättre för sig än omotiverade vredesutbrott på Årstabussen.

Jag kan slåss. Det tror man ju inte om man sådär lagom intresserat betraktar min uppsyn som emellanåt, det ska erkännas, kan te sig rätt pastellig. Men jag kan slåss. Och jag mäter 178 centimeter över havet. Det där kan ge mig hybris i liknande situationer. Jag vet att jag klarar mig. Dessutom kan man faktiskt säga att jag försörjer mig på att ha mål i mun.

Med provocerande lugn röst svarade jag alltså: "du kommer ingenstans med mig med den attityden. Och ingen här är intresserad av att lyssna på dig när du pratar så".

Men alla andra på bussen stirrade intensivt ner i sina knän. Sådant kan göra mig vansinnig.

När min mamma läser det här kommer hon ringa mig och säga att jag inte borde vara kaxig i sådana situationer. Hade det varit en kväll på Gullmars hade jag förstås svalt stoltheten och gått därifrån. Men nu var det en måndagmorgon. På en fullsatt buss. Jag var tvungen att värna integriteten en smula.

Men nästa gång ska jag säga något ännu mer lillgammalt. Den repliken har jag inte hittat på själv, utan den är från den fantastiska serien IT Crowd. En av datanördarna blir utsatt för en liknande attack och ryter tillbaka "SLUTA! mina öron är faktiskt inte en toalett!".

Jag gillar rosa handväskor, virkning och gulliga bakverk. Och fighting, förstås.