Asfaltsneonavgaskärlek

Jag var huvudsaklig hovfotograf och Sarah axlade rollen som förste kartläsare under vår Pekingresa. Vägbeskrivningarna hon drog blev bara melodramatiskt tonårsromantiska romantitlar i mina öron. Jag menar, se själva:

Vi ses på Wangfujing

Ett hotellrum på Dengshikou

Minns du Dongdan?

Spring ikapp mig på Changan

Jag väntar vid Guomao

Och så vidare.

Bra resor tar sin tid att gå ur kroppen. Jag vaknar och tänker på guldfiskar. Men också: gatuvyer, muren, neonskyltarna, tecknet för ”stor”, fusksiden, friterade insekter på pinnar, jade och Förbjudna staden i snö. Jag frös mycket. ”Det snöar tre dagar om året i Peking” sade guiden ”era bilder blir unika”. Det blev dem.

Peking kommer gå ur kroppen på mig. Jag vet hur det blir. Som alla semesterförälskelser. Knappa in koden på datorn på jobbet och sedan är det vardagsverklighet för hela slanten. Men i hjärtat, där kommer de leva kvar, mina mentala snapshots och en särskild sorts upprymdhet.

Så jag säger det enda jag kan säga:

Jag ska vara en tiger på Jiangoumeng

Drakens år på Tian'anmen

Mitt hjärta på Ping'anli

(Don't try this at home – det är svårt att sluta. Om ni ändå inte kan låta bli hittar man Pekings fantastiska tunnelbanekarta här).