Städa ur

Jag kanske överdriver om jag säger att jag velat åka utomlands över nyår de senaste tio åren. Kanske. Oavsett är det länge men det var alltså först i skiftet när 2011 blev 2012 som det faktiskt hände. Jag är barnslig med nyår. Älskar den symboliska reningen och står ut med bitterljuv nostalgi som resten av året ligger nedpackad i lådor eller digitala mappar av typen ”personligt”.

Nyårsaftons förmiddag på kinesiska muren blir svårslaget. Det enda värt att känna ödmjukhet för där är människans slit genom historien, de egna bedrifterna liksom bleknar.

Idag storstädar jag. Det är en del av mitt eget nyårsfirande. Konstaterar att nej, jag behöver inte köpa något. Någonsin. Njuter av känslan av ett överdrivet prydligt badrumsskåp.

Igår råkade jag ut för en vad-gör-du-nuförtiden typ av situation. Jag var på Hemköp. I ögonvrån såg jag hur han som stod före mig i kön iakttog mig. Jag tittade tillbaka och efter ett par förvirrade sekunder såg jag igenom ett för mig nytt skägg och identifierade någon jag försökte falla handlöst för i det förra decenniet. Förflyttades till när jag var någonstans 23. Vi utbytte de vanliga fraserna. Vi har båda bättre jobb. Förmodligen bättre lägenheter (jag frågade inte specifikt om det). Jag gick hem och öppnade en pärm jag märkt med ”personligt”. Läste sådant jag skrivit för länge sedan. Kunde inte värja mig för den där nostalgin jag slapp på kinesiska muren.

Vet inte om det kallas trettioårskris. Eller bara livet.

Idag har jag alltså en pedantiskt städad lägenhet. Ni skulle kunna komma hit och vi skulle kunna äta småkakor direkt på golvet. Men jag ska iväg och promenera genom Stockholms södra förorter med han jag gillar. Foga något bra till mappen ”personligt”. Kalla det 2012. Eller bara livet.

Slita ut allt.

Göra om och göra rätt. Göra ordning.