Mitt på havet var vi och jag glömde bort att jag är rädd för det. Havet alltså. Vi satt i fören i röda soffor och lyssnade på hissmusik och försökte urskilja vågorna i mörkret. På morgonen vaknade vi när färjan var på väg in i Helsingfors skärgård och vi gick ut på däcket där det blåste isvindar som gav oss som kallsupar, fast av luft då, och tog rätt fåniga men roliga foton och det såg så vackert ut, Helsingfors, där från däcket och genom snön och väl i land hade jag studs i benen och hoppade framför parlamentet och hade nog behövt ett par timmar till där. Fint att gå hand i hand där på osaltade gågator och på Stockmanns och Fazers kafé. Nästan glömma bort att jag är rädd för dem. Känslorna alltså.
 |
| Det måste finnas en färg som heter pastellvit. För annars vet jag inte hur jag ska beskriva Domkyrkan. |
Åh, har ju följt din blogg länge till och från och blir glad över de där läskiga känslorna du känner :-)
SvaraRaderaOch huset är verkligen pastellvitt!
Bah, såg ju ditt svar nu, vi får köra strict nästa gång :-)
Wow. Jag dånar. Underbart. Grattis. Och var lite, lite, lite rädd, men kasta Dig ändå lite rakt ut tycker jag! :-)
SvaraRaderaHurra och många hållna tummar.
(Inte för att det finns anledning att vara rädd utan lite mer för den härliga känslans skull menar jag. Rädd på ett bra sätt. Härligt sätt.)
Vad fina ni är! Tack! <3
SvaraRadera