Jag minns inte om vi hade en sjuårskris (men kanske var det då jag funderade över att flytta till Göteborg. Till New York) men efter tio år ser man inte varandra med riktigt lika nyfikna ögon längre. Går man vanliga vägen hem. Springer man samma löparspår (men motsols ibland, man är väl kreativ), trillar man in på samma H&M som man alltid gör.
I Tisdags eftermiddag gick luften ur mig på jobbet. Och ändå var det en och en halv timma kvar tills kvällskursen skulle börja. Så jag gick så långsamt på gatorna i Gamla Stan, utan att störa mig det minsta på att kullerstenen drog ner mitt tempo. Utanför en rambutik stod en äldre man och sade "vilken fantastiskt fin väska du har". På Kornhamnstorg blåste ett barn omkull med cykeln men reste sig utan att gråta, tittade bara storögt på mamman och på mig, liksom osäker på om det verkligen var blåsten som fått omkull henne. På Puckeln på Hornsgatan hittade jag ett galleri som ställde ut fantasifulla tavlor och när jag gick in gav galleristen mig en hel föreläsning om konstnären och jag sade att jag kanske skulle köpa en av tavlorna i födelsedagspresent till mig själv för det kanske jag ska. Och sedan lallade jag vidare ner till Zinken och gled in på Beyond Retro och köpte faktiskt ingen klänning för just när jag stod med en hörde jag en kollegas röst i huvudet ("Anna, ärligt, hur många klänningar har du egentligen?"). Och plötsligt var det verkligen dags att gå till kvällskursen och jag insåg att jag faktiskt haft en spontant romantisk eftermiddag med staden i mitt hjärta.
Ibland är det allt man behöver. Tvätta blicken en aning. Slå en lov utan ärenden att uträtta. Skippa musik i öronen. Göra som man vill för att man kan. Och låta stadshimlen gjuta D-vitamin i huden.
 |
| Lunch på Gondolen förra fredagen. Den vegetariska maten är hel okej/bra. Utsikten är underbar/episk. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar