Att september får gå så här fort. Det borde vara förbjudet. Stan kråmar sig sådär mittemellan sensommarvärme och höstrusk, som en häst på Spanska Ridskolan i Wien eller som en tonårstjej i tajta jeans, självmedveten men oemotståndlig. Solkatter på väggarna i mitt kontor. Mälaren doftar lättare. Korta kjolar och långa halsdukar. "Se så fin jag är" och stan är det, liksom under tidspress. Stockholm en grå vardag i November är inte mycket att hurra för. Men det här!
Och i Årsta är jag glad över tallarna som håller kvar det gröna ett tag till. Och flygsvamparna som poppar upp och ser ut som kvaglömda julgranskulor eller något sådant. Jag har alltid varit ganska värdelös på att fånga dagen. Alltid på väg någonstans, alltid med planer för längre fram. Men nu. Jag ska stanna upp i det här. Dröja kvar.
Hej Anna,
SvaraRaderabilden på flugsvampen fick mig direkt att associera (stavas det så??) till dina fickkompisar.
Antagligen för att jag älskar dem och de var ju länge sen vi fick se någon ny ;).
Ha de bäst!
Elvan, det är en briljant idé! Jag virkar och återkommer! :-)
SvaraRadera