Melankolimåndag

Inte mycket till stadshimmel det här, inte.

Vissa dagar är ju sådär bara och man är tonårstruligt missnöjd oavsett vad som händer. Inte ens faktumet att jag stötte på Sarah helt oväntat på väg till en lunch med Anna K - dvs två väninnor inom loppet av ungefär tio minuter - kunde på allvar hota tjurigheten som dominerande känsla för förmidddagen. Jag kan inte ens påstå att faktumet att jag gick upp klockan 04:55 idag för att ta morgontåget från Gbg hem till Stockholm egentligen har betydelse för dagens humör. För jag sov rätt tungt nästan hela vägen och vaknade så yrvaken att jag inte kunde ge ett rationellt svar på frågan "vet du var Munkbron ligger?" från en förvirrad stackars skåning som irrade runt vid Tegelbacken. Jag vet var Munkbron ligger. Bara så att vi klargör det. Men just då hade jag ingen aning.

Helgen var annars lugn och fin. Gud vad jag har promenerat. Och fick födelsedagspresenter av föräldrarna och syskonen. Och fikat på finporslinet hos mormor och morfar.

Måndagar som den här är det bara genomlida och börja om som gäller. Jag ska skriva ett tag till. Dra till klubben och sparka skenbenen trötta. Och säga som viktväktarna: imorgon är en ny dag. (Så det så).