När min idiotiska ex-fästman hade friat till mig och jag hade sagt ja, skrev jag bara "ringmärkt" i statusraden på min FB. Det tyckte jag var himla fyndigt.
Nu är jag mest blåmärkt. Det är fint det också. Vi kallar det Tough Love. Jag får sällan blåmärken numer. Nybörjarna är lila, gröna och till sist gula över hela låren sin första termin. Men sedan härdas man. I avanceradegruppen kan vi puckla på varandra riktigt bra utan att det syns.
Men den här veckan har det varit hårt faktiskt. Jag är charmigt blå och vinröd på baksidan av vänsterbenet och över ganska stor del av vänster underarm. Det gör inte så mycket. Jag älskar min sport.
Och när min tränare pepp-pratar och säger att det verkligen syns på mig när jag plockar fram min andra sida, att han kan se när jag bestämmer mig för att nä, här tänker inte jag stå och ta stryk: "Jag ser ju så tydligt på dig hur du plötsligt bestämmer dig för, att nä jag är inget offer, han äger inte mig, jag äger honom", då är det jäkligt frestande att tillämpa fightingtekniker som metaforer för livet sådär i allmänhet, och erfarenheterna från min separation i synnerhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar