Jag som alltid fallit så lätt. För frestelser och utmaningar. Vill så gärna vara någon annanstans mentalt. Det går delvis på ren vilja. Men min mur har blivit högre. Det trodde jag aldrig. Jag fäster mig så lätt vid folk. Nej, jag fäste. Det är skillnaden. För jag vet nog inte, hur man öppnar sig längre. Jag vill så gärna vara helt opåverkad av min separation. Bara visare, klokare, men utan ärr och skyddsvallar.
Jag har många dygder. Tålamod är inte en.
”Kom hit och sov hos mig ibland”.
Jag tänker att man inte ska tänka så mycket.
Bara jag och löven i mitt älskade oktober. Det räcker så just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar