I will always be your soldier

Igår tog jag bussen ut på landet för traditionsenligt lilljulsfirande med två av mina äldsta vänner. På gymnasiet brukade vi äta Skotte och prata politik och kärlek och vi hade färgat svart hår och nu har de hus och barn och vi träffas för att äta choklad och prata politik och kärlek och låta bli att nämna att åtminstone jag snart måste färga håret på grund av envetna vita hårstrån.

Försök själv förklara för tre 2,5-åringar varför B inte är med och firar lilljul i år. "Han var ju dum mot Anna" försökte deras ömma moder "han sade dumma saker och han får inte leka med oss mer". Fadern var mindre diplomatisk "han var så dum mot vår Anna så ser vi honom gå över ett övergångsställe så stannar vi inte". Och sedan fokuserade vi på viktigare och betydligt roligare saker än den där B. Typ julklappar och beundran av julgran och vansinnigt god vegetarisk lasagne och en minst lika god choklad cheesecake och när sötnosarna somnat låg vi vuxna utslagna i soffor framför öppna spisen och spelade wordfeud med varandra. 

De är allt två av mina tappraste krigare, de där.

Nä, "omöjligt" är inte ett ord Stadshimmel använder. Men att arrangera ett självporträtt som även inkluderade tre ungar, det var en utmaning.