Det var en gång, i närtid, en borg som hade mjöl och julkryddor som stomme och kristyr som fogmassa. Och vägen in i borgen var gjord av engelsk konfekt och i snön runtom hade det landat silverkulor på samma sätt som stjärnorna landat i trädgården i Boyedikten. Borgen låg på en snurrbricka och vred sig runt, runt i människornas blickar som en nöjd, eller kanske lite mallig, pösmunk. "Ni vet väl" spann den från djupet av sin borggård "att ett hus är gjort av sten och puts, men ett hem bygger man av kärlek".
Finfin!
SvaraRadera