Och det är konstigt för det är först de senare åren som jag blivit berörd av Lucia. Hela min skoltid tyckte jag mest det var obegripligt/överskattat/töntigt (varierat från tidsaxeln 7-17 år). Förstod mig aldrig på de oskrivna reglerna om hur ett lucialinne skulle se ut, det var så noga med exakt hur långt ner mot fotknölarna det gick och hur kragarna skulle vara formade. "Jaha du får ta din brors gamla i år" sade mamma någon gång och jag kunde verkligen inte ha brytt mig mindre, men alltid var det någon av flickflickorna som synpunktade till sig ett "är inte det där ett stjärngosselinne?" Och så var det detta med att knyta sidenbanden på ett alldeles särskilt sätt. Och på högstadiet skulle allt plötsligt vara kontrollerat crazy och de snyggaste killarna klädde ut sig till Lucia istället för gossar och de snyggaste tjejerna fnissade så de kiknade och min Anna och jag kunde himla med ögonen mot varandra. Och det var saftglögg i plastmuggar uppställt på våra bänkar och tända ljus i lyktor vi gjort själva (av typen urgröpta potatisar) och lussekatter där man snålat med saffran.
Dessutom är ju texterna i sångerna mest fina ord staplade på varandra utan att vara särskilt poetiska.
Men imorse satt jag alltså där i Bankhallen och såg på tonåringar och levande ljus och rös litegrann åt det där högtidliga och åt flickornas flätor och stjärnorna på gossarnas strutar. Drack espresso i plastmugg och sög på ett torkat fikon jag hittat i fruktkorgen och störde mig på att någons mobil började ringa mellan två av sångerna.
En gång jul om året bara.
 |
| Nu kanske ni tror att bilden är suddig för att jag darrade av stämningsrörelse? Tyvärr. Men det blir inte så mycket bättre med Iphone3. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar