Man måste dö några gånger, innan man kan leva

Jag har passerat en osynlig gräns. Utan att veta exakt var eller hur det hände kan jag bara konstatera att något vänt, att jag mår mycket bättre. Idag är ett datum jag fasat för, det datum som stod i min och i B:s förlovningsring. Men det känns inte lika svårt som jag trodde att det skulle göra. 

När jag var liten kvällsdoppade mina föräldrar och jag oss ibland i en liten sjö långt ut på landet. Den var väl mera som en tjärn, om man ska vara ärlig. Det svarta vattnet kändes lenare än något annat jag badat i. Jag var ett barnsligt vattendjur som älskade att leka under ytan. Jag minns känslan av att sjunka mot botten och väl där fjädra till med fötterna och stiga igen. Se solen bryta igenom och få det svarta att skifta i grönt. 

Den känslan har jag haft de senaste dagarna. Att jag varit på botten av mitt hjärta, fjädrat till med fötterna och sakta börjat stiga igen. Nu vet jag att luften i lungorna kommer att räcka hela vägen upp.

Rubriken är förstås ett Håkan Hellströmcitat.