Trafikplats Lyckan

Andra advent firades med lussekatter och citronmuffins, alkoholfri glögg och min väninna Lisa med ökenräv och sambo. Det är märkligt det där ändå. Vi träffades när vi var 21, Lisa och jag, gjorde universitetsbibliotek och poesifestival och fick ett par reportage publicerade i en av gratisblaskorna tillsammans. Nojade för framtiden, vad det kunde bli med en utbildning som vår, vilka drömmar vi borde hålla fast vid och vilka vi kunde släppa. Vilka killar man kunde lita på och vilka nummer man skulle deleta från mobilen. Och alla sade att allt sådant där skulle ordna sig. Men så kändes det inte då. Men häromdagen, andra advent, sju år senare var verkligen allt sådär som alla sagt att det skulle bli, äntligen. Då önskade jag att vi firade Thanks giving här. Jag skulle kunna mässa tack tack tack nu. För min karl och för lugnet i mig och för hemmet och ja, allt det som faktiskt betyder något. Och igår med jobbet körde vi genom ett snöigt Värmland och passerade trafikplats Lyckan i en hastighet som inte gav mig en sportslig chans att hinna få upp kameran och fota. Men jag blir kvar där ett tag, det känner jag på mig.